Slit och släng, sjöng Siw Malmqvist till tonerna av Cliff Richards lyckliga läppar på 60-talet. Slit och släng, skanderade den samtida möbeldesignern Lena Larsson, och menade att vi borde slänga och köpa nytt istället för att reparera våra gamla grejer. Och visst har vi slitit och slängt. Vi har till och med slängt utan att först slita. Men varje par jeans man slänger i soptunnan har vid sin födelse förbrukat 10 000 liter färskvatten i något erbarmerligt torrt U-land med låga löner.
Slutsats: Slit så mycket som möjligt, släng så lite som möjligt. För att nå det målet finns bara en väg: kvalitet. Låt oss ta ett par skor som exempel.
Å ena sidan ett par Bangladeshtillverkade gymnastikskor från Skopunkten. 100% plast och polyester, 199 kr, Å andra sidan ett par randsydda brittiska skinnskor. 100% kalvläder, 3999 kr hos den lokala skomakarmästern.
Utan att blanda in fakta, vetenskap och statistik, kan man gissa att den billiga oljebomben till plastsko givit upphov till extremt mycket större utsläpp, olje- och vattenförbrukning än skinnskorna. Lägg till det att plastskorna håller max två säsonger, medan skinnskorna med rätt skötsel hänger med i sådär en trettio år.
För varje par högkvalitetsskor skulle man alltså få slita och slänga i runda slängar 60 par plastdosor.
De randsydda pjucksen framstår plötsligt som ett under av både ekonomi och miljövänlighet. Kanske man skulle börja med 30-åriga avskrivningar av inventarier i sin lilla hushållsbudget?
