De senaste dagarnas bloggtorka kan förklaras med fördjupade fältstudier i den grymma verklighet som kallas grundskola. Förra veckan och den här ägnar jag delar av min tid åt att vikariera på en mellanstadieskola ett par mil utanför Uppsala.
Och visst är det idylliskt. Det är idylliskt med skolor som har skogen inpå knuten. Det är idylliskt att arbeta med elever som ännu inte har börjat ifrågasätta sina lärare. Som kan komma rusande och fråga ”Snälla, kan du lära mig?”. Drömmen för en lärare att höra. Det är idylliskt med en skola där maten är bättre än på den bästa lunchrestaurang, och där alla barn kan få äta sig mätta varje dag. Men där någonstans tar det stopp. Det svenska skolsystemet är långt ifrån någon utopi.
Den som beblandar sig med en skara femteklassare inser snabbt att dessa har nått extremt skilda grader av mognad. Somliga kan man föra en vuxen dialog med. De är snabbtänkta, sansade, kunskapstörstande och duktiga i skolan. Andra är onekligen små barn. De vill leka, inte lära, och ligger hopplöst efter i alla ämnen. Eleverna har bara en sak gemensamt: de har levt ungefär lika länge.
Att elever som har nått så olika långt kan samsas i en klass beror i min mening på en enda sak – bristen på prövningar och gränser. För skulle man införa betyg och nationella prov i större skala än idag, skulle man snart märka att medan de flesta skulle klara proven galant, skulle andra bli hopplöst underkända av den enkla anledningen att de går i en klass de inte är mogna för.
Att gå om ett år är extremt skambelagt. Det kan vara det enskilt största felet med den svenska skolan. Elever går i fel klass och förväntas ta till sig kunskaper de ännu inte är redo för. Men det man inte är redo för, det tar man inte in. Och en sak är säker: kan man inte det man skulle ha lärt sig i år ett, har man otroligt dåliga förutsättningar att lära sig något under år två. Vilket leder till att man missar även tvåans kunskaper. Och har ännu sämre förutsättningar i trean. Etc. etc. etc.
Så länge det inte finns nationella prov och betyg är det bara att glida igenom systemet, ständigt omgiven av överslätande idiotkommentarer i stil med ”läsandet kommer med åren” och ”han mognar när han börjar mellanstadiet”. Men det, mina vänner, är rena skitsnacket. Läsandet kommer inte med åren, och på mellanstadiet finns inga resurser för att lära någon läsa. Där skall det nötas komparering och sammansatta ord. Inte A, B och C.
Jag har träffat sjundeklassare som inte kan läsa. För mig är det fullständigt obegripligt. Det är obegripligt att någon skickas vidare till sjunde klass, som så uppenbart inte nått målen för tredje klass. Men i Sverige slussas man iväg någon annanstans. Det viktiga är inte att göra framsteg, utan att avancera i en hierarki styrd av skam. Man skickas vidare för att det går, och för att det är fult och skambelagt att stanna upp, vänta och fortsätta med det man är redo för.
Fullständigt obegripligt.
Lika obegripligt är det att röster på vänsterflanken på allvar tycker att kraven skall sänkas för att komma in på gymnasiet. Hade vi inte fått Björklund på ministerplats, hade man antagligen kunnat komma in på lärarutbildningen utan att kunna läsa vid det här laget. Så illa är det.
Angående om vi har en kris i skolan eller inte: Det spelar ingen roll vilken plats vi hamnar på i internationella mätningar. Det enda som spelar roll är hur otroligt mycket bättre vi skulle kunna bli.
