Idag besökte jag Nan Goldin på kulturhuset. Och jag noterade att konsten inte är värd sitt lidande, om den moderna konstvärlden kräver lidande av Goldinska proportioner för att man skall accepteras.

Jag noterade också min iver att leta referenser. Jag stirrade på Goldin, men såg bara Toulouse-Lautrec. Det fick mig att känna mig som en murken bakåtsträvare. Som akademikerna som refuserade TL och hans gelikar.

Men någonstans: saknar man inte samtidskonst utan lidande? Konst som tillåts fascinera, trollbinda, utan att väcka obehag?

Hypotesen är denna: Snart tröttnar publik och kritiker på själsliga köttsår som ältas i oändliga variationer. Snart kommer motreformationen. Och då vill jag vara med.

Därmed inte sagt att jag inte uppskattade utställningen. Den var fantastisk. Och fantastiskt obehaglig.

Man tänker bara Hitler, Hitler, Hitler, grodade Rickard Olsson om de tyska idrottsmännen. Jag ber att få låna hans ord: Man tänker bara Hitler, Hitler, Hitler. Men när jag skriver det handlar det inte om idrott, utan om Gomorron Sveriges nyhetspanel.

Igår ägnade jag två regniga eftermiddagstimmar åt den utomordentliga dokumentärfilmen Undergångens arkitektur – svenske Peter Cohens film om skönhetskulten i Nazityskland. Bland annat får man som tittare lära sig om Hitlers storslagna museiplaner. Moraliskt uppbygglig, nationalsocialistisk konst skulle samlas i världens största gallerier med fria inträden. Hit skulle det tyska folket komma och påverkas av de friska, sunda idealen. Av renheten och den ariska rasens praktexemplar.

Den moderna konsten, däremot, sågs som parallell med människans förfall. De ’judiska’ konstverkens förvridna ansikten och kroppar stod i direkt relation till efterblivna, sjuka eller rasligt underlägsna missfoster. Sådan konst – bland annat Franz Marc och Oskar Kokoschka – förbjöds, eller ställdes ut i separata lokaler som exempel på vad som händer när judarna få bestämma.

De fria gallerierna i Nazityskland – liksom i alla andra diktaturer – var ett uppenbart propagandamedel. Demagogerna valde ut moraliskt uppbygglig kultur till sitt folk.

När Stig Malm, Göran Hägg och Barbro Hedvall morgonen efter sitter i TV-soffan för att diskutera den talande tystnaden i borgerlig kulturpolitik och unisont sjunger att de fria museientréerna måste återinföras, tänker jag således ”Hitler, Hitler, Hitler”. För fria entréer till en utvald handfull museer för med sig en obehagligt stickande lukt av förmynderi. Staten åtar sig att bestämma vilka museer som är tillräckligt folkbildande för att vara gratis. Vilken kultur vi medborgare skall hänge sig åt. Och det är klart att dessa museers besökartal skjuter i höjden. Men vad händer med de museer som får stå kvar med inträdesavgifter?

Här i Uppsala bestämdes till exempel att den lokalromantiska, pluttinuttiga hembyggdsnostalgin på Upplandsmuseet skulle vara gratis, medan konstutställningarna på Uppsala Konstmuseum fortsatte vara avgiftsbelagda. Vilken signal sänder det till folket? Att hembygd är mer värt än konst? Det är en sak att garantera ett brett utbud genom stöd till olika kulturyttringar. En annan att välja kultur åt medborgarna.

Bättre då att halvera inträdesavgifterna till samtliga museer än att göra hälften gratis. Och att bli generösare med fria inträden till speciella grupper. Är man under 18 går man väl in gratis lite varstans, och det är ju bra. Så även pensionärer. Varför inte göra det till norm? Svenska museer är också dåliga på att ta tillvara studenters intressen. När jag var på Uffizierna i Florens i somras, behövde jag till exempel bara säga att jag studerar ”fine arts” (nåja…) i Uppsala, för att slippa ifrån inträdet på 14 euro. Knappast något som är gångbart i Sverige. Vad sägs om fria inträden för alla högskolestudenter? Och fria inträden till alla föräldrar i barns sällskap?

Svenska museer måste göras mer tillgängliga. Men en schablonlösning där man gör ett fåtal kolosser gratis är en dum väg, som leder till konkurshot för de småskaliga aktörerna. Och som dessutom leder till onödiga associationer till propaganda och förmynderi.

]]> http://sundbom.wordpress.com/2008/08/22/hagg-hedlund-hitler-och-propaganda/feed/ 0 Henrik