Nyss diskuterades den nya filmatiseringen av kultboken Brideshead Revisited i P1:s Nya Vågen. Och vem fanns på plats i studion, om inte Johan Hakelius? Det hade man väl kunnat räkna ut med fotknölarna, att just han är ett fan av Evelyn Waugh. Det går liksom hand i hand med hela hans uppenbarelse.

Panelen sågade minst sagt filmen vid fotknölarna. Uselt, löd omdömet. Jag tvivlar inte. Men så är uppgiften inte heller den lättaste. Brideshead är en av tidernas mest trollbindande böcker, och TV-serien nästan lika bra. Filmatisering? Det är upplagt för flopp.

Premiär för oss vanliga dödliga den nittonde. Jag lär dra på mig tweedkostymen och dit, trots de hårda orden.

Även Tor Billgren, som ligger bakom den utomordentligt bra bloggen Antigayretorik var med och massakerade filmen.

Floran av böcker om och guider till Indien är enorm. Snudd på oöverskådlig. Efter ett styvt halvår av resplaner börjar jag ändå få en hyfsad överblick. Nedan några tips.

I det skedet av en resa, då resandet sker från fåtöljens trygga famn, har man naturligtvis störst nytta av en inspirerande bok. Det primära är inte tågförbindelser, adresser eller priser, utan just den där lilla extra möjligheten att sugas iväg. Boken måste vara fantasieggande, målerisk och personlig.

Först ut: Zac O’Yeahs fantastiska bok Guru! – en resa i underlandet. O’Yeah ger sig inte ut på jakt efter de bästa sandstränder, den godaste lassin eller det lyxigaste hotellen. Istället reser han i jakt på den indiska religionens kärna. Han söker efter andliga upplevelser i de heligaste av heliga städer, följer författare i fotspåren och berättar underbara anekdoter. Zac O’Yeah är en fenomenal berättare, och lyckas bättre än någon annan måla upp en bild av Indien som ett land för drömmar och fantasier. Faktum är att utan Guru! skulle vi antagligen inte kommit på tanken att bege oss till Indien. Skön läsning, även för den som aldrig avser lämna Säffle.

Vagabondlegenden Per J Anderssons Indien kan lätt misstas för en praktisk reseguide. Den är upplagd som en klassisk guidebok, med tips, adresser och hotell. Men den som ämnar använda boken som sådan blir antagligen rejält besviken. Bokens undertitel – en personlig guide – innebär inte bara en personlig berättarstil, utan också ett högst personligt urval. Inget Agra och inget Dharamsala. En aning märkligt. Bortser man från det minst sagt förvirrande upplägget, är boken ett guldkorn. Närmast poetiskt återger Andersson sina upplevelser i reportageform. Kryddigt, svettigt, bohemiskt. Andersson är ingen turist, men inte heller någon sökare som Zac O’Yeah. Han är en klassisk resenär, som lyckas se charm i att ha kattstora råttor springandes utanför fönstret.

***

I kategorin praktiska reseguider sticker samma två tråkmånsar ut vilken del av världen man än planerar resa till: Lonely Planet och Eyewitness (Första klass). Så även i fallet Indien. Ingen närmare presentation behövs. LP är riktad till ryggsäcksturister, EW till medelålders kulturresenärer. För den som upplever sig falla mellan stolarna finns nog bara ett alternativ – köp båda!

***

Handen på hjärtat: inspirerande böcker som Indien och Guru! må vara fantastisk läsning – men är de inte rejält enkelspåriga? Indien skildras med en ton av exotism som ett sagoland. Det handlar om märkliga män som lindar könen kring pinnar, om kor på gatorna och heliga droger. Vad hände med världens största demokrati, ett av världens främsta länder inom teknik och den komplicerade politiska situationen?

En jordnära motpol till de eggande reseskildringarna finner man i Anna Kinberg Batras Indien – från stackare till stormakt. Att boken är utgiven av tankesmedjan Timbro ger en hint om avsikten. Kinberg Batra berättar historien om ett ärrat land på väg att bli en stormakt. Hon beskriver ekonomin, politiken och arvet efter britterna. Indien – från stackare till stormakt borde läsas av alla Indienresenärer, inte minst av de tovhåriga rackare som söker inre frid i suspekta substanser.

I samma genre hittar vi Pär Janssons Bombay – Indiens framtid. Jansson har samlat en radda reportage han skrivit för olika tidningar genom åren, och ger med sina talrika utsagor och intervjuer en intim bild av Bombay – inte av dess arkitektur, hotell eller heliga platser, utan av dess människor. Bombay – Indiens framtid är i likhet med Kinberg Batras bok hoppingivande, inte romantiserande. Ett perspektiv som annars kan saknas i Indienlitteraturen.

Jag har tagit en paus från bjäbbandet med Humanisterna, och istället ägnat en inte oansenlig del av dagen åt en av mina favoritförfattare – Slas. Mestadels åt den lilla berättelsen Sekonderna lämnar ringen, om en åldrad Slas på resa till Finland för att bevaka en boxningsgala. Det finns egentligen inte så mycket att säga om boken. Den är väldigt… Slas.

En gång för länge sedan skrev jag en bloggtext som tog upp boxningen hos mina favoritförfattare. Klas Östergren, Torbjörn Säfve och Slas skriver alla passionerat om boxning. Säfve har skrivit en bok med den snarlika titeln En gentleman äntrar ringen. Och Östergen har skrivit Gentlemen, med sina berömda scener från atletklubben Europa. Ser ni sambandet?

En fjärde favorit är Claes Hylinger. Han passar sig, så vitt jag vet, för att skriva om boxning. Föredrar rosor. Men Hylinger förenas med Slas av sin kärlek till Finland (missa för Guds skull inte Ett långt farväl!), till Säfve av sina sufiska intressen, och till Östergen av sitt förnamn.

”Man trodde att Dostojevskij var galen då han skrev Vita nätter”, skriver Slas i Sekonderna lämnar ringen, ”och där påstår att han såg folk på långa avstånd mitt i natten. Han bodde i Sankt Petersburg och det ligger på den här breddgraden. Han var alltså inte tokig.”

Livet är kanske ingen bruksanvisning. Men litteraturen är ett pussel. Och nu ska jag läsa Vita Nätter. Humanister – jag återkommer imorgon.