Återigen om skolkfrekvens i betygen:

Man dokumenterar att ett problem finns, för att ha något konkret att lösa. Man dokumenterar inte ett problem, för att sedan tro att det är löst.

Låtsas flumskolesossarna missförstå Björklund, eller förstår de verkligen inte vad han säger?

Efter ännu en dag på mellanstadiet, sitter jag med huvudet fullt med funderingar kring symboler och symbolvärden. Vilka symboler och budskap skall man acceptera på en skola?

I klassen där jag vikarierar finns en pojke som dagligen bär tröjor med stora järnkors. Hans lillebror bär likadana. Svarta tröjor med röd/vita kors. Idag frågade jag honom vad de betyder. Och fick svaret att det är coolt. Att betyder att an är raggare. Att det betyder att cruisa.

Det är lätt att acceptera den förklaringen om man inte vet bättre. Men järnkorset har en brokig historia.

Frågar man en äldre raggare om varför han bär järnkors, kan man vara säker på att även han svarar att korset är en symbol för raggarkulturen. Att den inte har något att göra med nazism eller rasism, utan är en del av bil- och MC-kulturen. Har raggaren läst på kan han utveckla sitt resonemang: Järnkorset är en preussisk symbol som fortfarande används av den tyska militären. Visst användes det av nazisterna, men då som en renodlat militär symbol. Det användes aldrig politiskt.

Vad svarar man på det? Skall man köpa resonemanget?

Bakgrunden är delvis korrekt. Järnkorset var mycket riktigt en preussisk tapperhetsmedalj som delades ut till militärer redan hundra år innan Adolf Hitler marscherade in på den politiska arenan. Tapperhetsmedaljen delades ut under andra världskriget kriget, då prydd med en svastika och i ett svart/röd/vitt band. En rakt igenom militär utmärkelse. Där har raggaren rätt.

Vad raggaren inte berättar, och kanske heller inte är medveten om, är hur korsets symbolvärde utvecklats sedan krigsslutet. Järnkorset kommer alltid att associeras till de tyska krigsförbrytare som dekorerades med medaljen.

Anledningen till att järnkorset används inom raggarkulturen, menar många av raggarna själva, är att amerikanska krigsveteraner vurmade för tyska motorer efter kriget. Det är en sanning med modifikation. Den kopplingen gjordes naturligtvis av somliga. Andra använde korset för att håna de besegrade tyskarna. Men till exempel MC-gänget Iron Cross MC hade en renodlat nationalsocialistisk agenda, och hämtade till och med sitt namn från medaljen.

Järnkorset är inte och har heller aldrig varit en renodlat nazistisk symbol. Men många nynazister och rasister använder järnkorset, och har gjort så sedan krigsslutet. Även om järnkorset kan stå för mycket annat, bör den som väljer att sätta på sig en tröja med korset vara medveten om vilka associationer man sprider ut. Känner man till historien bakom korset, och ändå väljer att bära det på sina kläder, gör man ett tydligt ställningstagande. Man säger inte att man är rasist eller nazist. Men man säger att man inte har något emot att bli tagen för det.

På ett liknande sätt tycker jag att man bör resonera kring sydstatsflaggor. Den röda fanan med det stjärnprydda, blå krysset är en symbol för de amerikanska sydstaterna. Inga konstigheter. Men vilka övriga symbolvärden för den med sig? Amerikanska bilar, skulle raggare svara. Eddie Meduza, kanske. Vilket naturligtvis är korrekt. Men flaggan signalerar också ett ställningstagande mot slaveriets avskaffande. Och utifrån den preferensen används den i högerextrema kretsar. Vilket man bör vara medveten om, innan man målar den på motorhuven.

Järnkorset och sydstatsflaggan är symboler som används inom raggarkulturen. Men de implicerar också att man inte har något emot att förknippas med rasistiska och nazistiska grupperingar. Att bära symbolerna är inte, och skall inte vara, olagligt så som det är olagligt att bära hakors. Men i skolan måste man reagera. Man måste diskutera vad olika symboler står för, och hur saker kan missförstås.

Och framför allt måste man som lärare vara nyfiken på barnens symboler. Fråga eleverna vad symbolerna står för. Googla. Slå upp. Jämföra. Jag frågade idag. Fick höra att järnkorset är coolt. Att det betyder att cruisa och att man är raggare. Och att mamma köper tröjorna. Man undrar just.

”Stämpling och sortering av barn, straff och märkning för livet” skriker desillusionerade typer på vänsterflanken när Björklund vill att skolk skall skrivas in i terminsbetygen. Och bevisar än en gång att man inte fattat någonting.

Ett terminsbetyg är det betyg man får på skolavslutningen, där det redovisas hur man klarat sig under terminen. På gymnasiet en sammanfattning av terminens kurser. Och dessa papper kan jag garantera att man till skillnad från slutbetygen aldrig kommer att behöva visa upp när man söker ett jobb eller en utbildning. Märkning för livet? Ha!

Sett genom mina ögon, finns tre huvudsyften med terminsbetygen. Det första är att eleven skall vara medveten om hur hon ligger till i de olika ämnena. Det andra är att elevens föräldrar skall veta hur det går för barnet i skolan. Där är närvaron minst lika viktig som resultaten. Och det tredje handlar om kommunikation mellan lärare. Att närvaro, om än inte uppförande, syns i terminsbetygen har bara fördelar.

De senaste dagarnas bloggtorka kan förklaras med fördjupade fältstudier i den grymma verklighet som kallas grundskola. Förra veckan och den här ägnar jag delar av min tid åt att vikariera på en mellanstadieskola ett par mil utanför Uppsala.

Och visst är det idylliskt. Det är idylliskt med skolor som har skogen inpå knuten. Det är idylliskt att arbeta med elever som ännu inte har börjat ifrågasätta sina lärare. Som kan komma rusande och fråga ”Snälla, kan du lära mig?”. Drömmen för en lärare att höra. Det är idylliskt med en skola där maten är bättre än på den bästa lunchrestaurang, och där alla barn kan få äta sig mätta varje dag. Men där någonstans tar det stopp. Det svenska skolsystemet är långt ifrån någon utopi.

Den som beblandar sig med en skara femteklassare inser snabbt att dessa har nått extremt skilda grader av mognad. Somliga kan man föra en vuxen dialog med. De är snabbtänkta, sansade, kunskapstörstande och duktiga i skolan. Andra är onekligen små barn. De vill leka, inte lära, och ligger hopplöst efter i alla ämnen. Eleverna har bara en sak gemensamt: de har levt ungefär lika länge.

Att elever som har nått så olika långt kan samsas i en klass beror i min mening på en enda sak – bristen på prövningar och gränser. För skulle man införa betyg och nationella prov i större skala än idag, skulle man snart märka att medan de flesta skulle klara proven galant, skulle andra bli hopplöst underkända av den enkla anledningen att de går i en klass de inte är mogna för.

Att gå om ett år är extremt skambelagt. Det kan vara det enskilt största felet med den svenska skolan. Elever går i fel klass och förväntas ta till sig kunskaper de ännu inte är redo för. Men det man inte är redo för, det tar man inte in. Och en sak är säker: kan man inte det man skulle ha lärt sig i år ett, har man otroligt dåliga förutsättningar att lära sig något under år två. Vilket leder till att man missar även tvåans kunskaper. Och har ännu sämre förutsättningar i trean. Etc. etc. etc.

Så länge det inte finns nationella prov och betyg är det bara att glida igenom systemet, ständigt omgiven av överslätande idiotkommentarer i stil med ”läsandet kommer med åren” och ”han mognar när han börjar mellanstadiet”. Men det, mina vänner, är rena skitsnacket. Läsandet kommer inte med åren, och på mellanstadiet finns inga resurser för att lära någon läsa. Där skall det nötas komparering och sammansatta ord. Inte A, B och C.

Jag har träffat sjundeklassare som inte kan läsa. För mig är det fullständigt obegripligt. Det är obegripligt att någon skickas vidare till sjunde klass, som så uppenbart inte nått målen för tredje klass. Men i Sverige slussas man iväg någon annanstans. Det viktiga är inte att göra framsteg, utan att avancera i en hierarki styrd av skam. Man skickas vidare för att det går, och för att det är fult och skambelagt att stanna upp, vänta och fortsätta med det man är redo för.

Fullständigt obegripligt.

Lika obegripligt är det att röster på vänsterflanken på allvar tycker att kraven skall sänkas för att komma in på gymnasiet. Hade vi inte fått Björklund på ministerplats, hade man antagligen kunnat komma in på lärarutbildningen utan att kunna läsa vid det här laget. Så illa är det.

Angående om vi har en kris i skolan eller inte: Det spelar ingen roll vilken plats vi hamnar på i internationella mätningar. Det enda som spelar roll är hur otroligt mycket bättre vi skulle kunna bli.

Petter Larsson Stig Oline Johan Lundberg,

Henrik Brors PJ Anders Linder

Svenska kommuner är dåliga på att prioritera skolmat (SvDx2). Pengarna räcker inte till både personal och bra råvaror, och alldeles för många skolbarn får inte i sig en näringsriktig skollunch.

Dåså. Skall vi låtsas att Sverige är ett fattigt land, får vi väl lov att importera lösningar från fattigare länder. Lösningen på just det här problemet får vi från Vijay Prakash på det indiska välfärdsdepartementet.

-Att äta råttor är lösningen på den globala matkrisen, menar Prakash. Äter vi människor upp skadedjuren är vinsten dubbel: dels får vi i oss nyttigt kött, dels skonas odlingar som annars drabbas hårt av råttornas aptit.

Prakash har stora planer på att råttkött skall säljas för konsumtion i hushållen, i gatustånd, restauranger och till och med på internationella lyxhotell. Och vad folk skall tycka är han inte ett dugg orolig för: ”Om socialt utsatta i Bihar kan äta råttkött, varför skulle inte resten av människorna kunna göra det?”

I Sverige har vi kanske inte fullt så mycket råttor som i Indien, men nog finns där protein för att mätta skolbarnen i de allra fattigaste kommunerna. Kanske behöver man inte gå längre än till skolbyggnadernas egna vinds- och källarförråd för att hitta en rik proteinkälla. Snacka om närproducerat!

Eller också slutar vi låtsas som om Sverige är ett fattigt land, och börjar prioritera som folk. Självklart skall alla skolbarn ha rätt till en värdig lunch!

Edit: Även i Kambodja tar man till råttlösningen när tiderna är knappa.

I dagen SvD efterlyser Rolf Eklund satsningar på digitala läromedel. Och man kan inte annat än hålla med. Men om koncentrationen inte räcker till – hjälper inte läromedlen oberoende om de är digitala eller analoga, kommenterar en läsare med pseudonymen helhetstänkare. Rätt tänkt, men ändå fel. Bra läromedel har en förmåga att trollbinda elever.

I våras höll jag i ett projekt om arkitekturhistoria i en gymnasieklass. Klassen var duktig, men stimmig och hade svårt med disciplin. Det var inte ovanligt att eleverna ramlade in en halvtimme för sent – om de ens dök upp. Och långa genomgångar skall tydligen ha varit ett stort aber. Jag bestämde mig för att inleda med en 90 minuter lång genomgång – arkitekturen från antikens Grekland till 1900.

Hade jag drabbats av hybris? Ingalunda. Väl medveten om koncentrationsproblemet, kände jag mig ändå trygg i att jag skulle ro hem lektionen. Istället för de vanliga slitna, illa kopierade OH-bilderna lutade jag mig nämligen mot Virtual Reality-panoraman, projicerade på filmduk. Grafiken, baserad på omfattande dokumentation av arkitekturhistoriens kanon, påminner om dataspelsmiljöer. I stort format blir den otroligt gripande. Framför allt för en måttligt intresserad sjuttonåring.

Lektionen blev lyckad. Mycket tack vare tekniken. Utopiskt, tänker säkert många läsare. Kanske framför allt lärare. Det finns inte ekonomiska medel, kan jag höra knastertorra rektorsröster släpigt upprepa i oändlighet. Men betänk då nedanstående räkneexempel:

Att utrusta en lektionssal med klassiska klassrumskartor är långt ifrån kontroversiellt. Snarare ses det som en nödvändighet. En Sverigekarta av rullgardinsmodell går på ungefär 2500 kronor. Europa går lös på 3000. Världskartan på 4000. Den obligatoriska Palestinakartan gör ytterligare 2000. Och så en vit duk för OH-projektion – 1500 kronor. Totalt 13 000 kronor, för kartor som snabbt blir omoderna. Jag har själv lärt mig geografi genom att titta på Sovjet, Öst- och Västtyskland. Långt in på 90-talet.

För samma pengar får man en vit duk, Internetansluten dator och en takmonterad projektor. Google Earth uppdateras betydligt oftare än rullgardinskartorna! Är digitala läromedel utopiskt? I så fall lever vi i en utopi.