1958 öppnade portarna till den legendariske konstnären Yves Kleins utställning ”le vide”. Närmare 3000 besökare – kritiker och Paris konstelit – köade utanför galleriet när det så var dags. Utställning var upphaussad. En förväntad sensation. Och ett antiklimax.

Galleriet var tomt. Besökarna bjöds på blå drinkar, och förväntades mingla runt och beundra de vita väggarna. Eller så skulle besökarna uppleva tomrummet, le vide”.

Efter att pseudonymen Nugs omtalade konstfilm ”Territiorial Pissing” visades på konstmässan Market, har det gått troll i kulturdebatten. Proffstyckare som normalt sett inte ägnar konsten så mycket som ett ögonkast, skriker om indragna pengar och stämmer upp i den enade klagosången ”Detta är inte konst!”. Samtidigt skämmer i vanliga fall respektabla aktörer ut sig genom att komma dragandes med de mest absurda försvarstal för kollegan Nug.

Det allra dummaste påståendet är naturligtvis att ”Territorial pissing” inte skulle vara konst. Underförstått i resonemanget ligger att konsten begränsas av lagen. Konst kan vara kriminell, och då skall den självklart anmälas, utredas och dömas. Det finns konst som samtidigt är skadegörelse, stöld, barnporr och Gud vet vad. Om den är bra eller inte ligger i betraktarens ögon. Inte sällan väcker den känslor, och då kan man ju tycka att konstnären lyckats med något i alla fall. Men konsten slutar inte vara konst där den börjar vara kriminell.

Nästan lika dumt är naturligtvis påståendet att handlingarna bakom ”Territiorial pissing” inte skulle vara olagliga. Hur många gånger har vi inte hört påståendet att tunnelbanevagnen kan vara en skickligt byggd kuliss, att hela tilltaget kan vara datoranimerat etc. etc. etc. Konstfacks rektor Ivar Björkman tar priset, när han i någon nyhetssändning kommenterar att han inte kan ta ställning till huruvida konstverket är brottsligt eller inte förrän han talat med den enskilde eleven. Vilken förmildrande omständighet skulle Nug kunna komma dragandes med? Konstfack skall inte få några indragna anslag. Men en ny ledning kanske?

Det är fullständigt ofattbart att Konstfacks ledning inte förstår att de har ett ansvar för att den konst som produceras på skolan också skall vara laglig. Det i dagsläget fullständigt utslitna argumentet att skattepengar inte skall användas till att vandalisera allmän egendom gäller naturligtvis. Men man kan också fråga sig om inte en högskoleutbildning bör innehålla diskussioner om etiskt ansvar, och om inte handledningen finns till för att styra studenterna i önskvärda riktningar.

Jag är övertygad om att jag inte skulle tillåtas skriva ett examensarbete på lärarprogrammet om aga som pedagogisk metod. Ingen kan säga uppsatsen inte handlar om pedagogik, men varenda handledare skulle ta mig i örat och säga att det inte är rekommenderad pedagogik. Och tilläts jag ändå skriva uppsatsen, skulle det vara efter så långa diskussioner att handledare och ansvariga knappast skulle kunna avsäga sig vetskapen om dess innehåll. På samma sätt skulle medicinaren som vill göra plågsamma experiment på människor stoppas, inte för att vetenskapen inte är vetenskap, utan för att den inte är etisk. Men på Konstfack tycker man tydligen att man innehar en särställning bland svenska utbildningar eftersom man håller på med konst. Den konstnärliga friheten stårtydligen över det etiska ansvar som normalt förutsätts på en högskola. Handledning? Fria händer? Samma lika men annorluna?

Det sägs att den förvånade kritikerkåren – som inte alls förstod att uppskatta tomrummet i ”le vide” 1958 – lär ha varit Yves Kleins egentliga konstverk. Och inte minst kritikerkårens lätt blåtonade urin dagen efter. Drinkarna tog där de skulle.

Efter nattens och morgonens attacker i Bombay star Indien stilla. Alla tycks skrackslaget vanta pa fortsattningen. Vad ligger bakom, och vad hander harnast?

Ingen vet riktigt sakert vilken konflikt attacken hor till. Hanger den samman med valen i Jammu och Kashmir? Ar syftet att splittra Indien och Pakistan? Ar den ett uttryck for ilskan over Indiens karnkraftsamarbete med USA? Eller ar motivet en blandning av alla dessa tankbara orsaker? Ingen vet.

Ingen, utom det hindunationalistiska partiet BJP:s ledare Advani. For honom ar det sjalvklart att attackerna ar en fortsattning pa 1993ars konflikter. Attentaten i Ayodhya, och deras efterdyningar. Mosken som revs av hinduextremister. Taget som sattes i brand. Muslimerna som hoggs och brandes ihjal pa gatorna i Bombay.

Med chockerande latthet placerar han valdet i konflikten mellan muslimer och hindunationalister. Och hans uttalande kan bara ses som en sak: En fortackt uppmaning till landets militanta hindunationalister att ge sig pa muslimer. Kommer moskeer att brinna inatt?

Har i Kochi ar allt lugnt, och det ar ingenfaramed varken mig eller Nadia.

Janne, socionomen vi traffade i Bombay och vars blogg jag tidigare lankat till, berattar om sina upplevelser av terrorn i aftonbladet.

DN Svd Aftonbladet Expressen

Udaipur kallas ibland den vita staden. Det är lätt att förstå varför. Kring den konstgjorda sjön som utgör stadens mittpunkt, präglas stadsbilden av otaliga gamla Maharadjapalats. Och de hus som inte är gamla palats, är utformade för att kunna misstas för det. Udaipur är, kort sagt, en fantastiskt vacker stad.

På de smala gränderna samsas europeiska och indiska turister med kor, kameler och elefanter. Rikshor kryssar fram mellan kreatur och inkastare. Förarna lägger oftare handen på tutan än på bromsen. Men i nedförsbackarna stänger man av motorn. I det karga Rajasthan gäller det att hushålla med resurserna.

Lutar man sig tillbaka i en nisch med dynor och låga bord på någon av de oräkneliga takrestaurangerna och spanar ned mot sjön, kan man få syn på både nymfparakiter och kungsfiskare. Kungsfiskare stora som svenska skator. En kopp chai masala på det, så är dagen gjord.

Udaipur har rykte om sig att vara en romantikens stad. När solen går ned bakom palatset mitt i sjön – berömt från Bond-filmen Octopussy – pirrar det onekligen lite extra. Många indier kommer hit för att gifta sig. Och åtminstone två västerlänningar har kommit hit för att förlova sig. Det gar bra att gratulera!

Igar var en ganska sa handelselos dag. Vi planerade infor resan norrut, kollade pa hotell infor nasta vistelse i Bombay och tog en promenad till Colaba Market. Blev erbjudna statistroller i en Bollywoodfilm, men det skulle ha krockat med bussresan till Udaipur. Det kommer inte att komma nagon langre bloggtext idag, och antagligen inte imorgon heller eftersom vi ger oss ut pa vagarna nu. Men i vanta pa livstecken, tycker jag att ni skall spana in tva riktigt bra bloggar om Indien.

1. Per J Andersson, Vagabondveteran och forfattare till en uppsjo av bocker om Indien bloggar initierat och valtaligt om allt vart att veta om Indien.

2. Lisa Bjerre, svensk journalist bosatt i Bombay, bloggar om sitt privatliv, om samhallsutveckling och fenomen och om indisk ekonomi. Lasvart pa alla satt!

Igar stotte vi pa Janne fran Goterborg pa ett cybercafe i Colaba. Han laser till socionom, och gor praktik har i sex manader. Kolla garna in hans blogg, dar han skriver om sina eskapader, och om att arbeta med familjer i slummen.

Onsdag 8/10

Människorna strömmar fram i den underjordiska passagen som tar dem från Dr D.N Roads västra trottoar till Victoria Terminus – en av Bombays stora järnvägsstationer, och ett av stadens mest spektakulära kännetecken. Den enorma viktorianska tegelbyggnaden med torn och kupoler påminner, som så många andra byggnader i Bombay, om tiden under engelsmännen. Det är svårt att inte tänka på de senaste terrordåden när vi jobbar oss mot strömmen. På bomberna i Delhi och Ahmedabad. Och på Indian Times feta rubriker om avvärjda bombdåd i Bombay. Victoria Terminus hade varit den perfekta platsen. Vi skyndar vidare, tillbaka upp i solljuset.

Över våra huvuden i trappan på väg upp på trottoaren flaxar Mahatma Gandhis bevingade ord ”Cleanliness is next to godliness”. Orden står tryckta på en brunfläckig, bleknad indisk flagga tillsammans med mahatmans porträtt. På en annan skylt basunerar det statliga järnvägsbolaget: ”Cleanliness is our duty, your responsability. ”Renlighet, ja. Det blir inte så mycket mer av den varan i den här texten.

För till skillnad från de tusentals tågresenärerna är vi inte på väg till stationen, utan till Crawford market ett par hundra meter norrut. Vi har hört att man skall kunna boka biljetter till privata bussar någonstans där i faggorna. Men innan vi ens hinner se oss omkring på området möts vi av Salim. Klädd i kritvit skjorta med tillhörande byxor, avfyrar Salim ett bländande leende. Bokstavligen bländande. Fyra av framtänderna glimrar av guld. ”Jag skall visa er, där borta är fruktavdelningen. Se, mango, söt lime, granatäpple!” Vi ser avvaktande ut. Det går tretton bondfångare på dussinet i det här landet. Salim pekar på en tavla med regler. Längst ned, med feta vita bokstäver, står att turister måste ha sällskap av en auktoriserad guide på marknaden. Han visar upp sitt kort, och försäkrar att alla tjänster är gratis. Vi följer med. Skeptiskt.

Salim med guldtänderna guidar oss vänligt mellan fruktstånden. Berättar om de olika frukterna. Låter oss lukta. Upplyser om att ananasen kommer från Kerala, och granatäpplena från Kabul. Så går vi ut. Ut till djurmarknaden. Och det vänder sig i magen när vi ser hundvalpar och katter trängas i små, trånga burar. I akvarier simmar enorma fiskar som saknar engelska namn. Salim gör en gest mot köttmarknaden. Ko och get. Ett stort, lågt, mörkt område omgärdat av flugor. Längs med väggen kilar en gråbrun råtta. Den första, och hittills enda på den här resan.”Vegetarian” ljuger vi, och Salim tar oss förstående med till sin vän kryddhandlaren istället.

Vi luktar på handgjorda currypulver, chai-masala, och ett tiotal andra färgstarka kryddor med ljuvliga dofter. Inser att vi kommer att bli lurade hur vi än gör. Det är här både Salim och kryddhandlaren skall tjäna ihop sin dagskassa. Vi köper en liten påse tikka masala och en påse tekryddor. Köpmannen summerar i huvudet. 500 rupier. Hans uppfattning om vad kryddorna är värda skiljer dig radikalt från vår. Till sist lyckas vi pruta ned till 350. Bittert medvetna om att vi betalat inte bara för kryddor, utan också för en guidad tur. En dyr guidad tur.

Salim följer oss ut. ”Nu skall vi till sidenmarknaden” tjoar han glatt. ”Knappast”, muttrar vi. ”Vi har bråttom. Skall boka bussbiljetter.” Salim är med på noterna. Han är givetvis bundis med biljettföräljaren också. Med våra kryddpåsar i handen släntrar han iväg mellan stånden, in bakom en container och fram till ett litet skrangligt bord fullt av åldrade bussaffischer. Vid bordet bredvid blir en man rakad med kniv och får nackmassage. Flugorna surrar omkring oss. En lastbil kommer och hämtar containern. Men biljetter får vi, otroligt nog. Tack vare Salim, för till bordet vid containern hade vi aldrig hittat själva. Med biljetter till Udaipur och kryddpåsar i ryggsäcken tar vi farväl av vår guide. Som, tro det eller ej, inte begär så mycket som rupie för sina tjänster. 

Tisdag 7/10

Huden knottrar sig på armarna när maten serveras på Samrat Vegetarian Restaurant. Det beror på den hypereffektiva luftkonditioneringen, som får lokalen att kännas som en svensk uteservering i november. Men gåshuden skulle lika gärna kunna härledas till plåtbrickan med femton underbara rätter från den nordvästra delstaten Gujarat som placeras framför Nadia. Vid vår sida står två välklädda servitörer, mer redo än svenska scouter. På Samrat häller man inte ens upp ölen själv.

Detta är indisk lyx. Luftkonditioneringen på max, ständig service och ljuskronor som ger ifrån sig ett flimrande blåvitt ljus som närmast för tanken till Konsum anno 1987. Indisk lyx, riktad till indier. Trots att restaurangen omnämns i de flesta guideböcker lyser turisterna med sin frånvaro. Här består klientelet av välbärgade indier. Amerikanska accenter skvallrar om att många är hemvändare. I ett hörn firar ett stort sällskap födelsedag. Högtalarna spelar Happy Birthday to you i Bollywood-tappning. Att lyxen inte i första hand finns där för oss turister syns också på prislappen. Plåtbrickan med det gujaratiska smörgåsbordet kostar inte ens 40 kronor.

På gatan utanför väntar luftkonditionerade blå taxibilar, cool cabs, och några enstaka tiggare. Vi promenerar den korta biten hem till hotellet vid Churchgate. Vi har åkt nog med taxi för i dag. Vid hotellentrén möts vi av den alltid lika vänliga portvakten och hans kamrat hissföraren. Samma män som presenterade oss för herr Aslam Khan knappt tio timmar tidigare. Aslam Khan är taxichaufför och guide. För åttahundra rupier visar han allt värt att se i Bombay. Och lite till.

Den första timmen i Aslams svart-gula taxibil, en av 40 000 likadana Fiat av femtiotalsmodell, känns rundturen som ett bottennapp. Vi åker till platser inom gångavstånd. Gateway of India. Universitet. Platser som vi redan sett. Och till lyxiga souvenirbutiker med skyhöga fasta priser, där Aslam antagligen får provision om vi handlar. Men så säger vi att vi faktiskt inte är intresserade av shopping. Vi har en tre månader lång resa framför oss. Vi kan inte köpa tunga mässingsstatyetter första veckan. Och Aslam förstår faktiskt. Från och med nu är det sevärdheter som gäller. Vi noterar på mentala kom ihåg-lappar att kompensera den uteblivna provisionen med rejält tilltagen dricks.

Den lilla bilen kryssar ivrigt tutandes mellan filer och kor på Bombays kaotiska gator, och snart stannar den utanför Mahatma Gandhi-muséet. Ett skamfilat museum, till största delen bestående av svartvita fotografier och Mahatmans ägodelar. Man betalar inget inträde, men lägger gärna en liten donation på vägen ut. Shoppen säljer varken böcker eller affischer – här är det hemvävda khurtas och ayurvediska tvålar som gäller. Vi trivs. Precis så skulle Ghandiji velat ha sitt museum.

Vidare till Malabar Hill, jaintemplet och de hängande trädgårdarna. Till dhobi ghat, den stora tvättinrättningen i slummen. Vi är evigt tacksamma att vi är här med Aslam. Tvätteriet hade inte varit särskilt trevligt på egen hand.

Till sist stannar bilen utanför hotellet igen. Vi tar igen oss på hotellrummet. Ställer in luftkonditioneringen på 25 grader, så slipper vi både svett och gåshud.

Indien har mycket att erbjuda, men måttlighet är svårt att få tag på. Det

är fortfarande Sverige som är Landet Lagom.

Mandag 6/10, Colaba

”Indier dricker aldrig kall och varm dryck samtidigt” säger vår bordsgranne på café Barista. Vid borden runt omkring sitter unga indiska kvinnor i slitna jeans och färgglada linnen. Ett par australiensiska ryggsäckresenärer kommer in genom dörren. ”Häller man kallt vatten i ett varmt glas spricker det” förklarar mannen bredvid. ”Och kroppen fungerar på samma sätt. Turistmage? Då skall ni dricka svart te. Plain black tea. Inte masala, för era magar klarar inte kryddorna. Och inte engelskt te, engelskt te är… Men socker går bra. Socker för smaken.”

Vår nye vän presenterar sig som Lawrence. Lawrence of Kerala. Och han tar i hand. Han är modern och på många sätt västerländsk. Jag frågar vad han arbetar med. Life coach, svarar han, och vi blir inte förvånade. ”Just nu arbetar jag mycket med rynkor. Rynkborttagning utan botox.” Lawrence nickar menande. Ett par kilometer bort ligger Malabar Hill, lyxområdet där Bollywoodeliten håller till.

”Skall ni till Kerala? Då kommer ni aldrig vilja åka hem till Sverige. Kerala är vackert. Inte så många tiggare.” Vi hoppas att Lawrence har rätt om sin hemstat. Den hägrar längre fram på resan. Men just nu är det Bombay som gäller. Drömmarnas stad. För ett lyckligt fåtal går drömmarna i uppfyllelse. Den stora massan får se sig sviken av den vita dukens salonger. I Bombay finns Asiens, kanske världens största slum. I Bombay, inte utanför. Fattigdomen går inte att blunda för. Ändå får man en märklig känsla av att de flesta är tillfreds med tillvaron. Det finns antagligen färre tiggare i Kerala än här. Men en bidragande anledning är att fattiga från hela kontinenten, även från paradisstaten i söder, kommer hit med sina drömmar.

Vi äter en enkel lunch i Colaba. Pilav, dhal och bröd. Efter en stund slår det oss att Nadia är ensam kvinna i lokalen. Runt omkring sitter ett femtiotal män. De flesta äter getkött med händerna. Dricker kranvatten ur glas som en pojke bär runt på en stor bricka. Nästan alla är muslimer. Vi tar in notan. Lunchen kostar mindre än två mangosmoothies på Barista. I Sverige hade vi fått en halv smoothie för samma pengar. Eller en kopp kaffe på ett enklare ställe. Våra bordsgrannar här är knappast några livscoacher i Bollywood. Deras fruar bär knappast jeans och linnen. Och att Lawrence of Kerala skulle sätta sin fot här, känns lika otroligt som att dessa män skulle irra sig in på Barista. Bombay är onekligen en kontrasternas stad. Fattigt står mot rikt. Nytt mot gammalt. Men varje del har sin charm.

Sondag 5/10

Efter en lång, men smidig resa har vi funnit oss tillrätta i Bombay. Förväntansfullt, ibland lite nervöst har vi tagit våra första trevande steg i Indiens största stad.

Bombay är en märklig stad. Men inte märklig som väntat. Vi hade väntat oss ett hektiskt myller. Och kanske är det för att det är söndag, men något sådant har vi inte märkt av. Visst är här mycket folk. Och visst är det kaos på många sätt. Men allt följer en sakta lunk. Tempot på gatorna är förvånande lågt. Människor möter varandra med respekt. Sitter ned tillsammans i gathörnen. Somliga för att gathörnen är deras hem. Andra för att vila. Uppenbart välbeställda människor med nya, rena kläder sträcker ut sig vid sidan av vad man kan frestas att kalla tiggare. Men få tigger. De umgås. Äter. Vilar. Fördriver tiden.

Att människor lever sida vid sida, i rikedom och misär, det hade vi på förhand läst oss till i böcker. Men cyniskt tagit för givet att det handlar om att hänsynslöst blunda för den andras lidande. Bombays gator är något annat.

Vi bor på ett bra hotell. Rent och snyggt. Nyrenoverat med fräscht badrum och AC. Det är dyrt, men guld värt att ha någonstans att fly undan. För vi stressar inte. Vi är inte är på en weekend, och måste inte skynda oss för att se så mycket som möjligt så fort som möjligt. Vi har bestämt oss för att ta dagen som den kommer. Smälta intryck. Uppleva och anpassa oss. Dra oss undan när vi vill. Vila. Dricka vatten. Duscha. Bombay är en klibbig stad.

Imorgon skall vi fortsätta ta in staden. Promenera i andra områden. Inte jetlag-sova bort den extremt tidiga solnedgången.

Återigen om skolkfrekvens i betygen:

Man dokumenterar att ett problem finns, för att ha något konkret att lösa. Man dokumenterar inte ett problem, för att sedan tro att det är löst.

Låtsas flumskolesossarna missförstå Björklund, eller förstår de verkligen inte vad han säger?