augusti 2008


Svenska kommuner är dåliga på att prioritera skolmat (SvDx2). Pengarna räcker inte till både personal och bra råvaror, och alldeles för många skolbarn får inte i sig en näringsriktig skollunch.

Dåså. Skall vi låtsas att Sverige är ett fattigt land, får vi väl lov att importera lösningar från fattigare länder. Lösningen på just det här problemet får vi från Vijay Prakash på det indiska välfärdsdepartementet.

Att äta råttor är lösningen på den globala matkrisen, menar Prakash. Äter vi människor upp skadedjuren är vinsten dubbel: dels får vi i oss nyttigt kött, dels skonas odlingar som annars drabbas hårt av råttornas aptit.

Prakash har stora planer på att råttkött skall säljas för konsumtion i hushållen, i gatustånd, restauranger och till och med på internationella lyxhotell. Och vad folk skall tycka är han inte ett dugg orolig för: ”Om socialt utsatta i Bihar kan äta råttkött, varför skulle inte resten av människorna kunna göra det?”

I Sverige har vi kanske inte fullt så mycket råttor som i Indien, men nog finns där protein för att mätta skolbarnen i de allra fattigaste kommunerna. Kanske behöver man inte gå längre än till skolbyggnadernas egna vinds- och källarförråd för att hitta en rik proteinkälla. Snacka om närproducerat!

Eller också slutar vi låtsas som om Sverige är ett fattigt land, och börjar prioritera som folk. Självklart skall alla skolbarn ha rätt till en värdig lunch!

Edit: Även i Kambodja tar man till råttlösningen när tiderna är knappa.

Jag har tagit en paus från bjäbbandet med Humanisterna, och istället ägnat en inte oansenlig del av dagen åt en av mina favoritförfattare – Slas. Mestadels åt den lilla berättelsen Sekonderna lämnar ringen, om en åldrad Slas på resa till Finland för att bevaka en boxningsgala. Det finns egentligen inte så mycket att säga om boken. Den är väldigt… Slas.

En gång för länge sedan skrev jag en bloggtext som tog upp boxningen hos mina favoritförfattare. Klas Östergren, Torbjörn Säfve och Slas skriver alla passionerat om boxning. Säfve har skrivit en bok med den snarlika titeln En gentleman äntrar ringen. Och Östergen har skrivit Gentlemen, med sina berömda scener från atletklubben Europa. Ser ni sambandet? (mer…)

Humanisterna är ute och cyklar på tunns is över djupt vatten, när de besvarar min replik om buddhismen på sin blogg.

Buddister har förvisso metafysiska föreställningar, men någon gudstro har ingen riktig buddist, skrev Humanisterna i sitt förra inlägg. Vilka är Humanisterna att definiera en äkta buddist, undrade jag i mitt svar. Nu tycks man ha insett sina begränsningar, och låter en tredje part står för definitionerna. Den förtroendeingivande tredje parten – Wikipedia!

Wikipedia är glasklar i sin redovisning av buddismen: ”Men den äkta buddhismen är en frälsningslära utan gudsbegrepp. Även den äkta buddhismen har en filosofisk grundåsikt. Men denna världsåskådning utesluter varje förblivande väsen. Det finns bakom mångfalden i världen ingen evig enhet, ingen världssjäl.”

Och? Har inte Humanisterna förstått att det går alldeles utmärkt att ändra på artikeln om den inte stämmer? Eller – för den delen – ändra artikeln anonymt och citera sig själv? Vem som är äkta buddhist är upp till varje buddhist att bedöma. Inte till mig eller Humanisterna. (mer…)

Gör om Skeppsholmskyrkan till Nobelmuseum, skriver Cecilia Wikström och Madeleine Sjöstedt i dagens DN. Gott, skriver jag. Kyrkan skulle göra sig alldeles utmärkt som en modern version av upplysningens Pantheon i Paris – ett tempel över de stora vetenskapsmännen.

Och det blir knappast sämre av att Skeppsholmskyrkan med sin iglooform är så uppenbart inspirerad av det ursprungliga Pantheon, multikultitemplet i Rom.

1/8 skrev jag ett inlägg på UNT:s ledarlogg om Humanisterna, och fick svar på tal på Humanistbloggen. Det är dags att bemöta det svaret. Slarv och missuppfattningar skriver Humanisterna. Dito, skriver jag.

”HS skriver inledningsvis ’Nu tror i och för sig de flesta buddister på gudar i olika former.’ Men så är det ju inte. Buddister har förvisso metafysiska föreställningar, men någon gudstro har ingen riktig buddist.”

Humanisternas Hans Iwan Bratt tar sig här rättigheten att definiera vem som är riktig buddist. Formuleringen är att jämställa med när inskränkta islamofober på högerflanken ger sig till att tolka vad som är sann och falsk islam (vilket händer mest hela tiden). I den buddistiska mytologin levde Buddha som gud i Tushitahimlen innan lät sig återfödas som Shakyamuni. Gudarna är i allra högsta grad en del av buddhismen, även om de inte är allsmäktiga och skapande på samma sätt som i de monoteistiska religionerna. Men i Bratts värld är det visst bara Claes Malmberg-buddisterna som räknas. (mer…)

Man tänker bara Hitler, Hitler, Hitler, grodade Rickard Olsson om de tyska idrottsmännen. Jag ber att få låna hans ord: Man tänker bara Hitler, Hitler, Hitler. Men när jag skriver det handlar det inte om idrott, utan om Gomorron Sveriges nyhetspanel.

Igår ägnade jag två regniga eftermiddagstimmar åt den utomordentliga dokumentärfilmen Undergångens arkitektur – svenske Peter Cohens film om skönhetskulten i Nazityskland. Bland annat får man som tittare lära sig om Hitlers storslagna museiplaner. Moraliskt uppbygglig, nationalsocialistisk konst skulle samlas i världens största gallerier med fria inträden. Hit skulle det tyska folket komma och påverkas av de friska, sunda idealen. Av renheten och den ariska rasens praktexemplar.

Den moderna konsten, däremot, sågs som parallell med människans förfall. De ’judiska’ konstverkens förvridna ansikten och kroppar stod i direkt relation till efterblivna, sjuka eller rasligt underlägsna missfoster. Sådan konst – bland annat Franz Marc och Oskar Kokoschka – förbjöds, eller ställdes ut i separata lokaler som exempel på vad som händer när judarna få bestämma.

De fria gallerierna i Nazityskland – liksom i alla andra diktaturer – var ett uppenbart propagandamedel. Demagogerna valde ut moraliskt uppbygglig kultur till sitt folk. (mer…)

I dagen SvD efterlyser Rolf Eklund satsningar på digitala läromedel. Och man kan inte annat än hålla med. Men om koncentrationen inte räcker till – hjälper inte läromedlen oberoende om de är digitala eller analoga, kommenterar en läsare med pseudonymen helhetstänkare. Rätt tänkt, men ändå fel. Bra läromedel har en förmåga att trollbinda elever.

I våras höll jag i ett projekt om arkitekturhistoria i en gymnasieklass. Klassen var duktig, men stimmig och hade svårt med disciplin. Det var inte ovanligt att eleverna ramlade in en halvtimme för sent – om de ens dök upp. Och långa genomgångar skall tydligen ha varit ett stort aber. Jag bestämde mig för att inleda med en 90 minuter lång genomgång – arkitekturen från antikens Grekland till 1900. (mer…)

Nästa sida »