september 2008


Återigen om skolkfrekvens i betygen:

Man dokumenterar att ett problem finns, för att ha något konkret att lösa. Man dokumenterar inte ett problem, för att sedan tro att det är löst.

Låtsas flumskolesossarna missförstå Björklund, eller förstår de verkligen inte vad han säger?

Efter ännu en dag på mellanstadiet, sitter jag med huvudet fullt med funderingar kring symboler och symbolvärden. Vilka symboler och budskap skall man acceptera på en skola?

I klassen där jag vikarierar finns en pojke som dagligen bär tröjor med stora järnkors. Hans lillebror bär likadana. Svarta tröjor med röd/vita kors. Idag frågade jag honom vad de betyder. Och fick svaret att det är coolt. Att betyder att an är raggare. Att det betyder att cruisa.

Det är lätt att acceptera den förklaringen om man inte vet bättre. Men järnkorset har en brokig historia.

Frågar man en äldre raggare om varför han bär järnkors, kan man vara säker på att även han svarar att korset är en symbol för raggarkulturen. Att den inte har något att göra med nazism eller rasism, utan är en del av bil- och MC-kulturen. Har raggaren läst på kan han utveckla sitt resonemang: Järnkorset är en preussisk symbol som fortfarande används av den tyska militären. Visst användes det av nazisterna, men då som en renodlat militär symbol. Det användes aldrig politiskt.

Vad svarar man på det? Skall man köpa resonemanget?

Bakgrunden är delvis korrekt. Järnkorset var mycket riktigt en preussisk tapperhetsmedalj som delades ut till militärer redan hundra år innan Adolf Hitler marscherade in på den politiska arenan. Tapperhetsmedaljen delades ut under andra världskriget kriget, då prydd med en svastika och i ett svart/röd/vitt band. En rakt igenom militär utmärkelse. Där har raggaren rätt.

Vad raggaren inte berättar, och kanske heller inte är medveten om, är hur korsets symbolvärde utvecklats sedan krigsslutet. Järnkorset kommer alltid att associeras till de tyska krigsförbrytare som dekorerades med medaljen.

Anledningen till att järnkorset används inom raggarkulturen, menar många av raggarna själva, är att amerikanska krigsveteraner vurmade för tyska motorer efter kriget. Det är en sanning med modifikation. Den kopplingen gjordes naturligtvis av somliga. Andra använde korset för att håna de besegrade tyskarna. Men till exempel MC-gänget Iron Cross MC hade en renodlat nationalsocialistisk agenda, och hämtade till och med sitt namn från medaljen.

Järnkorset är inte och har heller aldrig varit en renodlat nazistisk symbol. Men många nynazister och rasister använder järnkorset, och har gjort så sedan krigsslutet. Även om järnkorset kan stå för mycket annat, bör den som väljer att sätta på sig en tröja med korset vara medveten om vilka associationer man sprider ut. Känner man till historien bakom korset, och ändå väljer att bära det på sina kläder, gör man ett tydligt ställningstagande. Man säger inte att man är rasist eller nazist. Men man säger att man inte har något emot att bli tagen för det.

På ett liknande sätt tycker jag att man bör resonera kring sydstatsflaggor. Den röda fanan med det stjärnprydda, blå krysset är en symbol för de amerikanska sydstaterna. Inga konstigheter. Men vilka övriga symbolvärden för den med sig? Amerikanska bilar, skulle raggare svara. Eddie Meduza, kanske. Vilket naturligtvis är korrekt. Men flaggan signalerar också ett ställningstagande mot slaveriets avskaffande. Och utifrån den preferensen används den i högerextrema kretsar. Vilket man bör vara medveten om, innan man målar den på motorhuven.

Järnkorset och sydstatsflaggan är symboler som används inom raggarkulturen. Men de implicerar också att man inte har något emot att förknippas med rasistiska och nazistiska grupperingar. Att bära symbolerna är inte, och skall inte vara, olagligt så som det är olagligt att bära hakors. Men i skolan måste man reagera. Man måste diskutera vad olika symboler står för, och hur saker kan missförstås.

Och framför allt måste man som lärare vara nyfiken på barnens symboler. Fråga eleverna vad symbolerna står för. Googla. Slå upp. Jämföra. Jag frågade idag. Fick höra att järnkorset är coolt. Att det betyder att cruisa och att man är raggare. Och att mamma köper tröjorna. Man undrar just.

Nyss diskuterades den nya filmatiseringen av kultboken Brideshead Revisited i P1:s Nya Vågen. Och vem fanns på plats i studion, om inte Johan Hakelius? Det hade man väl kunnat räkna ut med fotknölarna, att just han är ett fan av Evelyn Waugh. Det går liksom hand i hand med hela hans uppenbarelse.

Panelen sågade minst sagt filmen vid fotknölarna. Uselt, löd omdömet. Jag tvivlar inte. Men så är uppgiften inte heller den lättaste. Brideshead är en av tidernas mest trollbindande böcker, och TV-serien nästan lika bra. Filmatisering? Det är upplagt för flopp.

Premiär för oss vanliga dödliga den nittonde. Jag lär dra på mig tweedkostymen och dit, trots de hårda orden.

Även Tor Billgren, som ligger bakom den utomordentligt bra bloggen Antigayretorik var med och massakerade filmen.

”Stämpling och sortering av barn, straff och märkning för livet” skriker desillusionerade typer på vänsterflanken när Björklund vill att skolk skall skrivas in i terminsbetygen. Och bevisar än en gång att man inte fattat någonting.

Ett terminsbetyg är det betyg man får på skolavslutningen, där det redovisas hur man klarat sig under terminen. På gymnasiet en sammanfattning av terminens kurser. Och dessa papper kan jag garantera att man till skillnad från slutbetygen aldrig kommer att behöva visa upp när man söker ett jobb eller en utbildning. Märkning för livet? Ha!

Sett genom mina ögon, finns tre huvudsyften med terminsbetygen. Det första är att eleven skall vara medveten om hur hon ligger till i de olika ämnena. Det andra är att elevens föräldrar skall veta hur det går för barnet i skolan. Där är närvaron minst lika viktig som resultaten. Och det tredje handlar om kommunikation mellan lärare. Att närvaro, om än inte uppförande, syns i terminsbetygen har bara fördelar.

Idag besökte jag Nan Goldin kulturhuset. Och jag noterade att konsten inte är värd sitt lidande, om den moderna konstvärlden kräver lidande av Goldinska proportioner för att man skall accepteras.

Jag noterade också min iver att leta referenser. Jag stirrade på Goldin, men såg bara Toulouse-Lautrec. Det fick mig att känna mig som en murken bakåtsträvare. Som akademikerna som refuserade TL och hans gelikar.

Men någonstans: saknar man inte samtidskonst utan lidande? Konst som tillåts fascinera, trollbinda, utan att väcka obehag?

Hypotesen är denna: Snart tröttnar publik och kritiker på själsliga köttsår som ältas i oändliga variationer. Snart kommer motreformationen. Och då vill jag vara med.

Därmed inte sagt att jag inte uppskattade utställningen. Den var fantastisk. Och fantastiskt obehaglig.

En fråga jag funderar mycket över är vilken roll religionen bör ha i ett modernt samhälle, och hur man som närmast fanatisk agnostiker (ja!) bör se på religiösa traditioner.

En vanlig men tråkig uppfattning är att religion inte har något att göra i ett upplyst, demokratiskt samhälle. Man gör en generaliserande, märklig åtskillnad mellan tro och vetande och får det att framstå som om dessa konkurrerar med, inte kompletterar, varandra. På den här flanken hittar vi föreningen Humanisterna, som kombinerar sin uppfattning att religion är av ondo, med påståenden om att humanismen bygger på empiri samtidigt som man hävdar sig ”tro på människan”. Vad den tron nu har med empiri att göra.

Nåväl. Humanisterna får sällan stå oemotsagda. Det tråkiga i kråksången är att Humanisterna allt som oftast får debattera med djupt troende som naturligtvis provoceras av religionsföraktet. Resultatet är en egendomlig diskussion, där den ena parten använder sig av Gud som argument (för att argumentera för religion!) medan den andra ständigt hävdar den andres bevisbörda. Mäkta tröttsamt. Vad som saknas är ickereligiösa som för religionens som fenomen talan, inte den enskilda trons. Först då kan debatten bli intressant på allvar. Den som tror kan alltid bevisa Guds existens eller icke-existens för sig själv. Sällan för någon annan.

Personligen är jag otrolig fascinerad av religion. Jag är innerligt avundsjuk på människor som är starka nog att våga ge sig hän, och tro på något som de aldrig kan få bevisat för sig. Oavsett vilken religion det handlar om. Jag har träffat och sett människor som fått stöd och hjälp av sin tro, som är euforiska av vad de väljer att kalla för religiösa upplevelser. Och jag köper alla de klassiska gudsargumenten.

Men! Varje människa utan religiös erfarenhet måste också inse att gudsargumenten bara kan användas för att argumentera för någots existens. Inte vads. På intellektuella grunder kan man vara övertygad om att det finns något mer än det som går att ta på, men för att man skall kunna ta ställning religioner och livsåskådningar emellan krävs mystiska, andliga upplevelser. Och mystiken går per definition över logikens och vetenskapens horisonter. En mystisk upplevelse kan således aldrig användas som argument i logos-baserad retorik. Det är därför det blir så patetiskt när kristna ger sig till att argumentera mot Humanisterna med sin tro som grund.

Varför tycker du att det är rätt att livsåskådningssamfund utan gudstro skall ställas utan bidrag som livsåskådningssamfund med gudstro är berättigade till?

Frågan kommer från Humanisternas Peder M Palmstierna, med anledning av ett tidigare blogginlägg. Bakgrunden är det märkliga faktum att Humanisterna kämpar med näbbar och klor för att berättigas det statliga bidrag till trossamfund som de själva vill avskaffa.

Mitt svar är till Peder är mycket enkelt. Jag tror att religion är bra och nödvändigt. Jag tror att religion hjälper miljarder av människor att fylla tillvaron med mening, även när den känns meningslös. Jag tror att religion behövs för att motivera någon form av moral, och för den delen människovärdet. Jag har än så länge inte träffat någon som kan förklara moral för mig på ateistiska grunder, utan att gott och ont blir en relativ överenskommelse som man lätt kan kringgå genom att definierat nya gott och ont. En värld utan religion, där det enda som tillåts är det som syns, skrämmer mig.

Därför tycker jag att staten skall stödja trossamfund, även trossamfund utan självklar gudsbild (vissa buddhister, t.ex.) I min värld har de sin självklara roll. Men varför tycker jag inte att Humanisterna skall räknas som trossamfund? Det svaret formuleras bäst på Humanistbloggen, i en kommentar av pseudonymen Björn C:

Men men vill vi som humanister bli skådade som ett trossamfund? jag tycker vi har mer gemensamt med opinions bildande organisationer som gränsar på det politiska typ som iogt-nto och dom får väl statliga bidrag?, om det nu är det vi är ute efter…

Lagen som den ser ut idag berättigar samfund som på ett eller annat sätt ägnar sig åt religion bidrag. Humanisternas Christer Sturmark gav sig i en debattartikel tidigare i somras in på att omtolka begreppet i så vida meningar att även den egna antireligiösa verksamheten skulle kunna klassas som religiös. Suck.

Men Humanisterna har, precis som Björn C skriver, mer gemensamt med opinionsbildande organisationer som IOGT-NTO. Man har till och med mer gemensamt med politiska enfrågepartier, när man utmärker sig genom politiska agendor och idéprogram istället för genom tro och metafysik. Den så kallade ”tron på människan” har föga med religion att göra.

Skiljelinjen mellan mig och Humanisternas Peder Palmstierna är att jag tycker att religion är bra, han tycker att religion är dåligt. Jag tycker att religiösa organisationer skall få bidrag, det tycker inte han. Det har jag läst i parti… förlåt, idéprogramet. Och den klyftan känns just nu minst lika djup som den mellan ateisten och teisten. Men i det här fallet är det ateisten som är den patetiske fanatikern.

De senaste dagarnas bloggtorka kan förklaras med fördjupade fältstudier i den grymma verklighet som kallas grundskola. Förra veckan och den här ägnar jag delar av min tid åt att vikariera på en mellanstadieskola ett par mil utanför Uppsala.

Och visst är det idylliskt. Det är idylliskt med skolor som har skogen inpå knuten. Det är idylliskt att arbeta med elever som ännu inte har börjat ifrågasätta sina lärare. Som kan komma rusande och fråga ”Snälla, kan du lära mig?”. Drömmen för en lärare att höra. Det är idylliskt med en skola där maten är bättre än på den bästa lunchrestaurang, och där alla barn kan få äta sig mätta varje dag. Men där någonstans tar det stopp. Det svenska skolsystemet är långt ifrån någon utopi.

Den som beblandar sig med en skara femteklassare inser snabbt att dessa har nått extremt skilda grader av mognad. Somliga kan man föra en vuxen dialog med. De är snabbtänkta, sansade, kunskapstörstande och duktiga i skolan. Andra är onekligen små barn. De vill leka, inte lära, och ligger hopplöst efter i alla ämnen. Eleverna har bara en sak gemensamt: de har levt ungefär lika länge.

Att elever som har nått så olika långt kan samsas i en klass beror i min mening på en enda sak – bristen på prövningar och gränser. För skulle man införa betyg och nationella prov i större skala än idag, skulle man snart märka att medan de flesta skulle klara proven galant, skulle andra bli hopplöst underkända av den enkla anledningen att de går i en klass de inte är mogna för.

Att gå om ett år är extremt skambelagt. Det kan vara det enskilt största felet med den svenska skolan. Elever går i fel klass och förväntas ta till sig kunskaper de ännu inte är redo för. Men det man inte är redo för, det tar man inte in. Och en sak är säker: kan man inte det man skulle ha lärt sig i år ett, har man otroligt dåliga förutsättningar att lära sig något under år två. Vilket leder till att man missar även tvåans kunskaper. Och har ännu sämre förutsättningar i trean. Etc. etc. etc.

Så länge det inte finns nationella prov och betyg är det bara att glida igenom systemet, ständigt omgiven av överslätande idiotkommentarer i stil med ”läsandet kommer med åren” och ”han mognar när han börjar mellanstadiet”. Men det, mina vänner, är rena skitsnacket. Läsandet kommer inte med åren, och på mellanstadiet finns inga resurser för att lära någon läsa. Där skall det nötas komparering och sammansatta ord. Inte A, B och C.

Jag har träffat sjundeklassare som inte kan läsa. För mig är det fullständigt obegripligt. Det är obegripligt att någon skickas vidare till sjunde klass, som så uppenbart inte nått målen för tredje klass. Men i Sverige slussas man iväg någon annanstans. Det viktiga är inte att göra framsteg, utan att avancera i en hierarki styrd av skam. Man skickas vidare för att det går, och för att det är fult och skambelagt att stanna upp, vänta och fortsätta med det man är redo för.

Fullständigt obegripligt.

Lika obegripligt är det att röster på vänsterflanken på allvar tycker att kraven skall sänkas för att komma in på gymnasiet. Hade vi inte fått Björklund på ministerplats, hade man antagligen kunnat komma in på lärarutbildningen utan att kunna läsa vid det här laget. Så illa är det.

Angående om vi har en kris i skolan eller inte: Det spelar ingen roll vilken plats vi hamnar på i internationella mätningar. Det enda som spelar roll är hur otroligt mycket bättre vi skulle kunna bli.

(mer…)

Nästa sida »