Onsdag 8/10

Människorna strömmar fram i den underjordiska passagen som tar dem från Dr D.N Roads västra trottoar till Victoria Terminus – en av Bombays stora järnvägsstationer, och ett av stadens mest spektakulära kännetecken. Den enorma viktorianska tegelbyggnaden med torn och kupoler påminner, som så många andra byggnader i Bombay, om tiden under engelsmännen. Det är svårt att inte tänka på de senaste terrordåden när vi jobbar oss mot strömmen. På bomberna i Delhi och Ahmedabad. Och på Indian Times feta rubriker om avvärjda bombdåd i Bombay. Victoria Terminus hade varit den perfekta platsen. Vi skyndar vidare, tillbaka upp i solljuset.

 

Över våra huvuden i trappan på väg upp på trottoaren flaxar Mahatma Gandhis bevingade ord ”Cleanliness is next to godliness”. Orden står tryckta på en brunfläckig, bleknad indisk flagga tillsammans med mahatmans porträtt. På en annan skylt basunerar det statliga järnvägsbolaget: ”Cleanliness is our duty, your responsability. ”Renlighet, ja. Det blir inte så mycket mer av den varan i den här texten.

 

För till skillnad från de tusentals tågresenärerna är vi inte på väg till stationen, utan till Crawford market ett par hundra meter norrut. Vi har hört att man skall kunna boka biljetter till privata bussar någonstans där i faggorna. Men innan vi ens hinner se oss omkring på området möts vi av Salim. Klädd i kritvit skjorta med tillhörande byxor, avfyrar Salim ett bländande leende. Bokstavligen bländande. Fyra av framtänderna glimrar av guld. ”Jag skall visa er, där borta är fruktavdelningen. Se, mango, söt lime, granatäpple!” Vi ser avvaktande ut. Det går tretton bondfångare på dussinet i det här landet. Salim pekar på en tavla med regler. Längst ned, med feta vita bokstäver, står att turister måste ha sällskap av en auktoriserad guide på marknaden. Han visar upp sitt kort, och försäkrar att alla tjänster är gratis. Vi följer med. Skeptiskt.

 

Salim med guldtänderna guidar oss vänligt mellan fruktstånden. Berättar om de olika frukterna. Låter oss lukta. Upplyser om att ananasen kommer från Kerala, och granatäpplena från Kabul. Så går vi ut. Ut till djurmarknaden. Och det vänder sig i magen när vi ser hundvalpar och katter trängas i små, trånga burar. I akvarier simmar enorma fiskar som saknar engelska namn. Salim gör en gest mot köttmarknaden. Ko och get. Ett stort, lågt, mörkt område omgärdat av flugor. Längs med väggen kilar en gråbrun råtta. Den första, och hittills enda på den här resan.”Vegetarian” ljuger vi, och Salim tar oss förstående med till sin vän kryddhandlaren istället.

 

Vi luktar på handgjorda currypulver, chai-masala, och ett tiotal andra färgstarka kryddor med ljuvliga dofter. Inser att vi kommer att bli lurade hur vi än gör. Det är här både Salim och kryddhandlaren skall tjäna ihop sin dagskassa. Vi köper en liten påse tikka masala och en påse tekryddor. Köpmannen summerar i huvudet. 500 rupier. Hans uppfattning om vad kryddorna är värda skiljer dig radikalt från vår. Till sist lyckas vi pruta ned till 350. Bittert medvetna om att vi betalat inte bara för kryddor, utan också för en guidad tur. En dyr guidad tur.

 

Salim följer oss ut. ”Nu skall vi till sidenmarknaden” tjoar han glatt. ”Knappast”, muttrar vi. ”Vi har bråttom. Skall boka bussbiljetter.” Salim är med på noterna. Han är givetvis bundis med biljettföräljaren också. Med våra kryddpåsar i handen släntrar han iväg mellan stånden, in bakom en container och fram till ett litet skrangligt bord fullt av åldrade bussaffischer. Vid bordet bredvid blir en man rakad med kniv och får nackmassage. Flugorna surrar omkring oss. En lastbil kommer och hämtar containern. Men biljetter får vi, otroligt nog. Tack vare Salim, för till bordet vid containern hade vi aldrig hittat själva. Med biljetter till Udaipur och kryddpåsar i ryggsäcken tar vi farväl av vår guide. Som, tro det eller ej, inte begär så mycket som rupie för sina tjänster. 

Annonser