1958 öppnade portarna till den legendariske konstnären Yves Kleins utställning ”le vide”. Närmare 3000 besökare – kritiker och Paris konstelit – köade utanför galleriet när det så var dags. Utställning var upphaussad. En förväntad sensation. Och ett antiklimax.
Galleriet var tomt. Besökarna bjöds på blå drinkar, och förväntades mingla runt och beundra de vita väggarna. Eller så skulle besökarna uppleva tomrummet, le vide”.
Efter att pseudonymen Nugs omtalade konstfilm ”Territiorial Pissing” visades på konstmässan Market, har det gått troll i kulturdebatten. Proffstyckare som normalt sett inte ägnar konsten så mycket som ett ögonkast, skriker om indragna pengar och stämmer upp i den enade klagosången ”Detta är inte konst!”. Samtidigt skämmer i vanliga fall respektabla aktörer ut sig genom att komma dragandes med de mest absurda försvarstal för kollegan Nug.
Det allra dummaste påståendet är naturligtvis att ”Territorial pissing” inte skulle vara konst. Underförstått i resonemanget ligger att konsten begränsas av lagen. Konst kan vara kriminell, och då skall den självklart anmälas, utredas och dömas. Det finns konst som samtidigt är skadegörelse, stöld, barnporr och Gud vet vad. Om den är bra eller inte ligger i betraktarens ögon. Inte sällan väcker den känslor, och då kan man ju tycka att konstnären lyckats med något i alla fall. Men konsten slutar inte vara konst där den börjar vara kriminell.
Nästan lika dumt är naturligtvis påståendet att handlingarna bakom ”Territiorial pissing” inte skulle vara olagliga. Hur många gånger har vi inte hört påståendet att tunnelbanevagnen kan vara en skickligt byggd kuliss, att hela tilltaget kan vara datoranimerat etc. etc. etc. Konstfacks rektor Ivar Björkman tar priset, när han i någon nyhetssändning kommenterar att han inte kan ta ställning till huruvida konstverket är brottsligt eller inte förrän han talat med den enskilde eleven. Vilken förmildrande omständighet skulle Nug kunna komma dragandes med? Konstfack skall inte få några indragna anslag. Men en ny ledning kanske?
Det är fullständigt ofattbart att Konstfacks ledning inte förstår att de har ett ansvar för att den konst som produceras på skolan också skall vara laglig. Det i dagsläget fullständigt utslitna argumentet att skattepengar inte skall användas till att vandalisera allmän egendom gäller naturligtvis. Men man kan också fråga sig om inte en högskoleutbildning bör innehålla diskussioner om etiskt ansvar, och om inte handledningen finns till för att styra studenterna i önskvärda riktningar.
Jag är övertygad om att jag inte skulle tillåtas skriva ett examensarbete på lärarprogrammet om aga som pedagogisk metod. Ingen kan säga uppsatsen inte handlar om pedagogik, men varenda handledare skulle ta mig i örat och säga att det inte är rekommenderad pedagogik. Och tilläts jag ändå skriva uppsatsen, skulle det vara efter så långa diskussioner att handledare och ansvariga knappast skulle kunna avsäga sig vetskapen om dess innehåll. På samma sätt skulle medicinaren som vill göra plågsamma experiment på människor stoppas, inte för att vetenskapen inte är vetenskap, utan för att den inte är etisk. Men på Konstfack tycker man tydligen att man innehar en särställning bland svenska utbildningar eftersom man håller på med konst. Den konstnärliga friheten stårtydligen över det etiska ansvar som normalt förutsätts på en högskola. Handledning? Fria händer? Samma lika men annorluna?
Det sägs att den förvånade kritikerkåren – som inte alls förstod att uppskatta tomrummet i ”le vide” 1958 – lär ha varit Yves Kleins egentliga konstverk. Och inte minst kritikerkårens lätt blåtonade urin dagen efter. Drinkarna tog där de skulle.
februari 20, 2009 at 12:01 e m
Varför ska konstfack få behålla sina anslag? Hittills i debatten har ingen på ett övertygande sätt visat att konstfack är samhällsnyttigt eller uppskattas av en majoritet av skattebetalarna.
februari 20, 2009 at 7:25 e m
Huruvida konstfack är samhällsnyttigt eller inte beror väl på om man anser att det är till nytta för samhället att det innehåller konstnärer.
Och jag ser inte att det skulle vara relevant vad ”skattebetalarna” tycker. Om det var ”skattebetalarna” som bestämde i vårt land, skulle vi inte ge rösträtt till studenter, pensionärer eller arbetslösa.
februari 21, 2009 at 3:01 f m
Din analogi om aga fungerar inte, men det kanske du redan har märkt?
Nu har jag ingenting med pedagogikutbildning att göra, men i ett seriöst vetenskapligt sammanhang är jag övertygad om att en uppsats som avhandlar om aga som bestraffningsmetod i undervisningssammanhang, för och emot, mycket väl skulle kunna gå igenom och dessutom vara ganska intressant. I rådande tidsanda känns det heller inte helt främmande att detta ämne åter skulle kunna dryftas. Vetenskapliga interventioner måste tillåtas att göras i spekulativt syfte för att pröva sig fram till vad som är rätt och fel, att detta stipuleras på förhand, på stereotypa och spekulativa grunder, av lekmän är mer alarmerande, särskilt om lekmännen studerar på högskola. Att dessutom förvänta sig att lärare, professorer och rektorer på en annan högskola skall dra slutsatser om studenters arbete utifrån rubriker från kvällspressen är ett absurt påstående. Så hoppas jag verkligen inte att det går till på lärarutbildningen. I så fall borde vi fundera en extra gång innan vi släpper iväg våra barn till skolan.
Med bästa hälsningar.
februari 21, 2009 at 12:15 e m
Petter: Precis som Kalle tycker jag att det är viktigt för samhället att man har konstnärer. Och om det är någonting i konstvärlden som skall stödjas ekonomiskt så är det bra utbildningar.
Kalle: Det finns i och för dig en hel del skatter som inte är inkomstskatt?
ZAM: Du menar alltså att Nugs konstverk och Konstfacks agerande är helt och hållet oproblematiska?
februari 21, 2009 at 6:03 e m
Jag förutsätter att de vet vad de gör, både professor och handledare är kompetenta personer. Utifrån vad jag ser och vet så är det kulturministerns och SLs agerande som är problematiskt. Om medierna behåller intresset ett tag till kommer detta också att visa sig med all önskvärd tydlighet.
NUGs och Konstfacks agerande är kanske provokativt, men jag har personligen inget problem med det. Inte lagen heller.
Om du gör lite research om Adelsohn Liljeroth så kommer du se att hon sedan 90-talet lobbat hårt för att kriminalisera ungdomar och yrkat ”avprogrammering” för minderåriga klottrare. Detta förklarar också hennes förmodligen lagvidriga sätt att agera ut sin harm över att klottret nått de finkulturella salongerna, i sin minst inställsamma skepnad.
februari 21, 2009 at 6:08 e m
Om man tycker att det är viktigt att upprätthålla en tydlig distinktion mellan konstnärer och icke-konstnärer är det naturligtvis viktigt att bevara konstfack. De kan ju tala om vilka som är konstnärer, och därmed vad som är konst, så att vi slipper tänka själva. NUG gör konst, NAK klottrar – enkelt och bra.
Om man tycker att det är viktigt att samhället innehåller kreativitet och skapande tror jag att konstfack gör mer skada än nytta. De är en symbol och en förespråkare för en elitistisk och uteslutande syn som delar upp världen i konstnärer och icke-konstnärer, där de senare inte har samma rätt till kreativt uttryck som de förra.
Ytterligare en sida av den uteslutande konstsynen är att konstvärlden undandrar sig utomstående bedömning. Många av konstfacks vänner menar att endast konstvärlden, konstfack, eller kanske bara konstnärerna själva kan bedöma vad som är bra konst. Det innebär att vi inte heller kan avgöra utbildningens kvalitet.
februari 21, 2009 at 10:47 e m
Petter: Överväg möjligheten att konst faktiskt är en färdighet som man måste tillägna sig genom mångårig träning — inte bara en sprudlande kreativitet som vissa begåvade själar råkar besitta — och att institutioner som Konstfack har som uppgift att tillhandahålla dessa färdigheter under skickliga lärares handledning.
Jag tror säkert att Konstfack befolkas av dryga elitister — men hey, kanske fyller dessa dryga elitister en samhällsfunktion. De kan väl, jag vet inte, representera Sverige i dryg-elitist-sammanhang, och därmed ge oss ökade exportintäkter. Eller nåt. Eller så kanske inte alla samhällsinstitutioner behöver tjäna ”samhället” förstått som något slags abstrakt metafysisk entitet.
sundbom: Förvisso, men det finns nog de som får mer av samhället än de betalar tillbaka. Vad jag ville illustrera är att vi inte lever i en plutokrati där man köper makt med sina skattepengar, utan i en förment demokrati där, får man hoppas, varje människa idealt sett ska få hänsyn tagen till sig.