Religion


En fråga jag funderar mycket över är vilken roll religionen bör ha i ett modernt samhälle, och hur man som närmast fanatisk agnostiker (ja!) bör se på religiösa traditioner.

En vanlig men tråkig uppfattning är att religion inte har något att göra i ett upplyst, demokratiskt samhälle. Man gör en generaliserande, märklig åtskillnad mellan tro och vetande och får det att framstå som om dessa konkurrerar med, inte kompletterar, varandra. På den här flanken hittar vi föreningen Humanisterna, som kombinerar sin uppfattning att religion är av ondo, med påståenden om att humanismen bygger på empiri samtidigt som man hävdar sig ”tro på människan”. Vad den tron nu har med empiri att göra.

Nåväl. Humanisterna får sällan stå oemotsagda. Det tråkiga i kråksången är att Humanisterna allt som oftast får debattera med djupt troende som naturligtvis provoceras av religionsföraktet. Resultatet är en egendomlig diskussion, där den ena parten använder sig av Gud som argument (för att argumentera för religion!) medan den andra ständigt hävdar den andres bevisbörda. Mäkta tröttsamt. Vad som saknas är ickereligiösa som för religionens som fenomen talan, inte den enskilda trons. Först då kan debatten bli intressant på allvar. Den som tror kan alltid bevisa Guds existens eller icke-existens för sig själv. Sällan för någon annan.

Personligen är jag otrolig fascinerad av religion. Jag är innerligt avundsjuk på människor som är starka nog att våga ge sig hän, och tro på något som de aldrig kan få bevisat för sig. Oavsett vilken religion det handlar om. Jag har träffat och sett människor som fått stöd och hjälp av sin tro, som är euforiska av vad de väljer att kalla för religiösa upplevelser. Och jag köper alla de klassiska gudsargumenten.

Men! Varje människa utan religiös erfarenhet måste också inse att gudsargumenten bara kan användas för att argumentera för någots existens. Inte vads. På intellektuella grunder kan man vara övertygad om att det finns något mer än det som går att ta på, men för att man skall kunna ta ställning religioner och livsåskådningar emellan krävs mystiska, andliga upplevelser. Och mystiken går per definition över logikens och vetenskapens horisonter. En mystisk upplevelse kan således aldrig användas som argument i logos-baserad retorik. Det är därför det blir så patetiskt när kristna ger sig till att argumentera mot Humanisterna med sin tro som grund.

Varför tycker du att det är rätt att livsåskådningssamfund utan gudstro skall ställas utan bidrag som livsåskådningssamfund med gudstro är berättigade till?

Frågan kommer från Humanisternas Peder M Palmstierna, med anledning av ett tidigare blogginlägg. Bakgrunden är det märkliga faktum att Humanisterna kämpar med näbbar och klor för att berättigas det statliga bidrag till trossamfund som de själva vill avskaffa.

Mitt svar är till Peder är mycket enkelt. Jag tror att religion är bra och nödvändigt. Jag tror att religion hjälper miljarder av människor att fylla tillvaron med mening, även när den känns meningslös. Jag tror att religion behövs för att motivera någon form av moral, och för den delen människovärdet. Jag har än så länge inte träffat någon som kan förklara moral för mig på ateistiska grunder, utan att gott och ont blir en relativ överenskommelse som man lätt kan kringgå genom att definierat nya gott och ont. En värld utan religion, där det enda som tillåts är det som syns, skrämmer mig.

Därför tycker jag att staten skall stödja trossamfund, även trossamfund utan självklar gudsbild (vissa buddhister, t.ex.) I min värld har de sin självklara roll. Men varför tycker jag inte att Humanisterna skall räknas som trossamfund? Det svaret formuleras bäst på Humanistbloggen, i en kommentar av pseudonymen Björn C:

Men men vill vi som humanister bli skådade som ett trossamfund? jag tycker vi har mer gemensamt med opinions bildande organisationer som gränsar på det politiska typ som iogt-nto och dom får väl statliga bidrag?, om det nu är det vi är ute efter…

Lagen som den ser ut idag berättigar samfund som på ett eller annat sätt ägnar sig åt religion bidrag. Humanisternas Christer Sturmark gav sig i en debattartikel tidigare i somras in på att omtolka begreppet i så vida meningar att även den egna antireligiösa verksamheten skulle kunna klassas som religiös. Suck.

Men Humanisterna har, precis som Björn C skriver, mer gemensamt med opinionsbildande organisationer som IOGT-NTO. Man har till och med mer gemensamt med politiska enfrågepartier, när man utmärker sig genom politiska agendor och idéprogram istället för genom tro och metafysik. Den så kallade ”tron på människan” har föga med religion att göra.

Skiljelinjen mellan mig och Humanisternas Peder Palmstierna är att jag tycker att religion är bra, han tycker att religion är dåligt. Jag tycker att religiösa organisationer skall få bidrag, det tycker inte han. Det har jag läst i parti… förlåt, idéprogramet. Och den klyftan känns just nu minst lika djup som den mellan ateisten och teisten. Men i det här fallet är det ateisten som är den patetiske fanatikern.

Humanisterna är ute och cyklar på tunns is över djupt vatten, när de besvarar min replik om buddhismen på sin blogg.

Buddister har förvisso metafysiska föreställningar, men någon gudstro har ingen riktig buddist, skrev Humanisterna i sitt förra inlägg. Vilka är Humanisterna att definiera en äkta buddist, undrade jag i mitt svar. Nu tycks man ha insett sina begränsningar, och låter en tredje part står för definitionerna. Den förtroendeingivande tredje parten – Wikipedia!

Wikipedia är glasklar i sin redovisning av buddismen: ”Men den äkta buddhismen är en frälsningslära utan gudsbegrepp. Även den äkta buddhismen har en filosofisk grundåsikt. Men denna världsåskådning utesluter varje förblivande väsen. Det finns bakom mångfalden i världen ingen evig enhet, ingen världssjäl.”

Och? Har inte Humanisterna förstått att det går alldeles utmärkt att ändra på artikeln om den inte stämmer? Eller – för den delen – ändra artikeln anonymt och citera sig själv? Vem som är äkta buddhist är upp till varje buddhist att bedöma. Inte till mig eller Humanisterna. (mer…)

1/8 skrev jag ett inlägg på UNT:s ledarlogg om Humanisterna, och fick svar på tal på Humanistbloggen. Det är dags att bemöta det svaret. Slarv och missuppfattningar skriver Humanisterna. Dito, skriver jag.

”HS skriver inledningsvis ’Nu tror i och för sig de flesta buddister på gudar i olika former.’ Men så är det ju inte. Buddister har förvisso metafysiska föreställningar, men någon gudstro har ingen riktig buddist.”

Humanisternas Hans Iwan Bratt tar sig här rättigheten att definiera vem som är riktig buddist. Formuleringen är att jämställa med när inskränkta islamofober på högerflanken ger sig till att tolka vad som är sann och falsk islam (vilket händer mest hela tiden). I den buddistiska mytologin levde Buddha som gud i Tushitahimlen innan lät sig återfödas som Shakyamuni. Gudarna är i allra högsta grad en del av buddhismen, även om de inte är allsmäktiga och skapande på samma sätt som i de monoteistiska religionerna. Men i Bratts värld är det visst bara Claes Malmberg-buddisterna som räknas. (mer…)