Mandag 6/10, Colaba

”Indier dricker aldrig kall och varm dryck samtidigt” säger vår bordsgranne på café Barista. Vid borden runt omkring sitter unga indiska kvinnor i slitna jeans och färgglada linnen. Ett par australiensiska ryggsäckresenärer kommer in genom dörren. ”Häller man kallt vatten i ett varmt glas spricker det” förklarar mannen bredvid. ”Och kroppen fungerar på samma sätt. Turistmage? Då skall ni dricka svart te. Plain black tea. Inte masala, för era magar klarar inte kryddorna. Och inte engelskt te, engelskt te är… Men socker går bra. Socker för smaken.”

Vår nye vän presenterar sig som Lawrence. Lawrence of Kerala. Och han tar i hand. Han är modern och på många sätt västerländsk. Jag frågar vad han arbetar med. Life coach, svarar han, och vi blir inte förvånade. ”Just nu arbetar jag mycket med rynkor. Rynkborttagning utan botox.” Lawrence nickar menande. Ett par kilometer bort ligger Malabar Hill, lyxområdet där Bollywoodeliten håller till.

”Skall ni till Kerala? Då kommer ni aldrig vilja åka hem till Sverige. Kerala är vackert. Inte så många tiggare.” Vi hoppas att Lawrence har rätt om sin hemstat. Den hägrar längre fram på resan. Men just nu är det Bombay som gäller. Drömmarnas stad. För ett lyckligt fåtal går drömmarna i uppfyllelse. Den stora massan får se sig sviken av den vita dukens salonger. I Bombay finns Asiens, kanske världens största slum. I Bombay, inte utanför. Fattigdomen går inte att blunda för. Ändå får man en märklig känsla av att de flesta är tillfreds med tillvaron. Det finns antagligen färre tiggare i Kerala än här. Men en bidragande anledning är att fattiga från hela kontinenten, även från paradisstaten i söder, kommer hit med sina drömmar.

Vi äter en enkel lunch i Colaba. Pilav, dhal och bröd. Efter en stund slår det oss att Nadia är ensam kvinna i lokalen. Runt omkring sitter ett femtiotal män. De flesta äter getkött med händerna. Dricker kranvatten ur glas som en pojke bär runt på en stor bricka. Nästan alla är muslimer. Vi tar in notan. Lunchen kostar mindre än två mangosmoothies på Barista. I Sverige hade vi fått en halv smoothie för samma pengar. Eller en kopp kaffe på ett enklare ställe. Våra bordsgrannar här är knappast några livscoacher i Bollywood. Deras fruar bär knappast jeans och linnen. Och att Lawrence of Kerala skulle sätta sin fot här, känns lika otroligt som att dessa män skulle irra sig in på Barista. Bombay är onekligen en kontrasternas stad. Fattigt står mot rikt. Nytt mot gammalt. Men varje del har sin charm.

Annonser

Sondag 5/10

Efter en lång, men smidig resa har vi funnit oss tillrätta i Bombay. Förväntansfullt, ibland lite nervöst har vi tagit våra första trevande steg i Indiens största stad.

Bombay är en märklig stad. Men inte märklig som väntat. Vi hade väntat oss ett hektiskt myller. Och kanske är det för att det är söndag, men något sådant har vi inte märkt av. Visst är här mycket folk. Och visst är det kaos på många sätt. Men allt följer en sakta lunk. Tempot på gatorna är förvånande lågt. Människor möter varandra med respekt. Sitter ned tillsammans i gathörnen. Somliga för att gathörnen är deras hem. Andra för att vila. Uppenbart välbeställda människor med nya, rena kläder sträcker ut sig vid sidan av vad man kan frestas att kalla tiggare. Men få tigger. De umgås. Äter. Vilar. Fördriver tiden.

Att människor lever sida vid sida, i rikedom och misär, det hade vi på förhand läst oss till i böcker. Men cyniskt tagit för givet att det handlar om att hänsynslöst blunda för den andras lidande. Bombays gator är något annat.

Vi bor på ett bra hotell. Rent och snyggt. Nyrenoverat med fräscht badrum och AC. Det är dyrt, men guld värt att ha någonstans att fly undan. För vi stressar inte. Vi är inte är på en weekend, och måste inte skynda oss för att se så mycket som möjligt så fort som möjligt. Vi har bestämt oss för att ta dagen som den kommer. Smälta intryck. Uppleva och anpassa oss. Dra oss undan när vi vill. Vila. Dricka vatten. Duscha. Bombay är en klibbig stad.

Imorgon skall vi fortsätta ta in staden. Promenera i andra områden. Inte jetlag-sova bort den extremt tidiga solnedgången.

Återigen om skolkfrekvens i betygen:

Man dokumenterar att ett problem finns, för att ha något konkret att lösa. Man dokumenterar inte ett problem, för att sedan tro att det är löst.

Låtsas flumskolesossarna missförstå Björklund, eller förstår de verkligen inte vad han säger?

Efter ännu en dag på mellanstadiet, sitter jag med huvudet fullt med funderingar kring symboler och symbolvärden. Vilka symboler och budskap skall man acceptera på en skola?

I klassen där jag vikarierar finns en pojke som dagligen bär tröjor med stora järnkors. Hans lillebror bär likadana. Svarta tröjor med röd/vita kors. Idag frågade jag honom vad de betyder. Och fick svaret att det är coolt. Att betyder att an är raggare. Att det betyder att cruisa.

Det är lätt att acceptera den förklaringen om man inte vet bättre. Men järnkorset har en brokig historia.

Frågar man en äldre raggare om varför han bär järnkors, kan man vara säker på att även han svarar att korset är en symbol för raggarkulturen. Att den inte har något att göra med nazism eller rasism, utan är en del av bil- och MC-kulturen. Har raggaren läst på kan han utveckla sitt resonemang: Järnkorset är en preussisk symbol som fortfarande används av den tyska militären. Visst användes det av nazisterna, men då som en renodlat militär symbol. Det användes aldrig politiskt.

Vad svarar man på det? Skall man köpa resonemanget?

Bakgrunden är delvis korrekt. Järnkorset var mycket riktigt en preussisk tapperhetsmedalj som delades ut till militärer redan hundra år innan Adolf Hitler marscherade in på den politiska arenan. Tapperhetsmedaljen delades ut under andra världskriget kriget, då prydd med en svastika och i ett svart/röd/vitt band. En rakt igenom militär utmärkelse. Där har raggaren rätt.

Vad raggaren inte berättar, och kanske heller inte är medveten om, är hur korsets symbolvärde utvecklats sedan krigsslutet. Järnkorset kommer alltid att associeras till de tyska krigsförbrytare som dekorerades med medaljen.

Anledningen till att järnkorset används inom raggarkulturen, menar många av raggarna själva, är att amerikanska krigsveteraner vurmade för tyska motorer efter kriget. Det är en sanning med modifikation. Den kopplingen gjordes naturligtvis av somliga. Andra använde korset för att håna de besegrade tyskarna. Men till exempel MC-gänget Iron Cross MC hade en renodlat nationalsocialistisk agenda, och hämtade till och med sitt namn från medaljen.

Järnkorset är inte och har heller aldrig varit en renodlat nazistisk symbol. Men många nynazister och rasister använder järnkorset, och har gjort så sedan krigsslutet. Även om järnkorset kan stå för mycket annat, bör den som väljer att sätta på sig en tröja med korset vara medveten om vilka associationer man sprider ut. Känner man till historien bakom korset, och ändå väljer att bära det på sina kläder, gör man ett tydligt ställningstagande. Man säger inte att man är rasist eller nazist. Men man säger att man inte har något emot att bli tagen för det.

På ett liknande sätt tycker jag att man bör resonera kring sydstatsflaggor. Den röda fanan med det stjärnprydda, blå krysset är en symbol för de amerikanska sydstaterna. Inga konstigheter. Men vilka övriga symbolvärden för den med sig? Amerikanska bilar, skulle raggare svara. Eddie Meduza, kanske. Vilket naturligtvis är korrekt. Men flaggan signalerar också ett ställningstagande mot slaveriets avskaffande. Och utifrån den preferensen används den i högerextrema kretsar. Vilket man bör vara medveten om, innan man målar den på motorhuven.

Järnkorset och sydstatsflaggan är symboler som används inom raggarkulturen. Men de implicerar också att man inte har något emot att förknippas med rasistiska och nazistiska grupperingar. Att bära symbolerna är inte, och skall inte vara, olagligt så som det är olagligt att bära hakors. Men i skolan måste man reagera. Man måste diskutera vad olika symboler står för, och hur saker kan missförstås.

Och framför allt måste man som lärare vara nyfiken på barnens symboler. Fråga eleverna vad symbolerna står för. Googla. Slå upp. Jämföra. Jag frågade idag. Fick höra att järnkorset är coolt. Att det betyder att cruisa och att man är raggare. Och att mamma köper tröjorna. Man undrar just.

Nyss diskuterades den nya filmatiseringen av kultboken Brideshead Revisited i P1:s Nya Vågen. Och vem fanns på plats i studion, om inte Johan Hakelius? Det hade man väl kunnat räkna ut med fotknölarna, att just han är ett fan av Evelyn Waugh. Det går liksom hand i hand med hela hans uppenbarelse.

Panelen sågade minst sagt filmen vid fotknölarna. Uselt, löd omdömet. Jag tvivlar inte. Men så är uppgiften inte heller den lättaste. Brideshead är en av tidernas mest trollbindande böcker, och TV-serien nästan lika bra. Filmatisering? Det är upplagt för flopp.

Premiär för oss vanliga dödliga den nittonde. Jag lär dra på mig tweedkostymen och dit, trots de hårda orden.

Även Tor Billgren, som ligger bakom den utomordentligt bra bloggen Antigayretorik var med och massakerade filmen.

”Stämpling och sortering av barn, straff och märkning för livet” skriker desillusionerade typer på vänsterflanken när Björklund vill att skolk skall skrivas in i terminsbetygen. Och bevisar än en gång att man inte fattat någonting.

Ett terminsbetyg är det betyg man får på skolavslutningen, där det redovisas hur man klarat sig under terminen. På gymnasiet en sammanfattning av terminens kurser. Och dessa papper kan jag garantera att man till skillnad från slutbetygen aldrig kommer att behöva visa upp när man söker ett jobb eller en utbildning. Märkning för livet? Ha!

Sett genom mina ögon, finns tre huvudsyften med terminsbetygen. Det första är att eleven skall vara medveten om hur hon ligger till i de olika ämnena. Det andra är att elevens föräldrar skall veta hur det går för barnet i skolan. Där är närvaron minst lika viktig som resultaten. Och det tredje handlar om kommunikation mellan lärare. Att närvaro, om än inte uppförande, syns i terminsbetygen har bara fördelar.

Idag besökte jag Nan Goldin kulturhuset. Och jag noterade att konsten inte är värd sitt lidande, om den moderna konstvärlden kräver lidande av Goldinska proportioner för att man skall accepteras.

Jag noterade också min iver att leta referenser. Jag stirrade på Goldin, men såg bara Toulouse-Lautrec. Det fick mig att känna mig som en murken bakåtsträvare. Som akademikerna som refuserade TL och hans gelikar.

Men någonstans: saknar man inte samtidskonst utan lidande? Konst som tillåts fascinera, trollbinda, utan att väcka obehag?

Hypotesen är denna: Snart tröttnar publik och kritiker på själsliga köttsår som ältas i oändliga variationer. Snart kommer motreformationen. Och då vill jag vara med.

Därmed inte sagt att jag inte uppskattade utställningen. Den var fantastisk. Och fantastiskt obehaglig.