Närgånget och köttigt – när kommer motreformationen?

Idag besökte jag Nan Goldin på kulturhuset. Och jag noterade att konsten inte är värd sitt lidande, om den moderna konstvärlden kräver lidande av Goldinska proportioner för att man skall accepteras.

Jag noterade också min iver att leta referenser. Jag stirrade på Goldin, men såg bara Toulouse-Lautrec. Det fick mig att känna mig som en murken bakåtsträvare. Som akademikerna som refuserade TL och hans gelikar.

Men någonstans: saknar man inte samtidskonst utan lidande? Konst som tillåts fascinera, trollbinda, utan att väcka obehag?

Hypotesen är denna: Snart tröttnar publik och kritiker på själsliga köttsår som ältas i oändliga variationer. Snart kommer motreformationen. Och då vill jag vara med.

Därmed inte sagt att jag inte uppskattade utställningen. Den var fantastisk. Och fantastiskt obehaglig.

 

Hägg, Hedvall, Hitler och propaganda

Man tänker bara Hitler, Hitler, Hitler, grodade Rickard Olsson om de tyska idrottsmännen. Jag ber att få låna hans ord: Man tänker bara Hitler, Hitler, Hitler. Men när jag skriver det handlar det inte om idrott, utan om Gomorron Sveriges nyhetspanel.

Igår ägnade jag två regniga eftermiddagstimmar åt den utomordentliga dokumentärfilmen Undergångens arkitektur – svenske Peter Cohens film om skönhetskulten i Nazityskland. Bland annat får man som tittare lära sig om Hitlers storslagna museiplaner. Moraliskt uppbygglig, nationalsocialistisk konst skulle samlas i världens största gallerier med fria inträden. Hit skulle det tyska folket komma och påverkas av de friska, sunda idealen. Av renheten och den ariska rasens praktexemplar.

Den moderna konsten, däremot, sågs som parallell med människans förfall. De ’judiska’ konstverkens förvridna ansikten och kroppar stod i direkt relation till efterblivna, sjuka eller rasligt underlägsna missfoster. Sådan konst – bland annat Franz Marc och Oskar Kokoschka – förbjöds, eller ställdes ut i separata lokaler som exempel på vad som händer när judarna få bestämma.

De fria gallerierna i Nazityskland – liksom i alla andra diktaturer – var ett uppenbart propagandamedel. Demagogerna valde ut moraliskt uppbygglig kultur till sitt folk.